Älskade trots

När beskedet om återfallet kom hade du precis börjat din 2-års trots. Du avslutade den samma dag när vårt liv förvandlades till smulor som geggades ihop med mina tårar till en enda sörja. Istället blev du mammig och pappig och kramig och klängig och pussig och snuttig och mormorig. Nu är ditt trotsiga jag tillbaka och jag vårdar det ömt. Säger ifrån en extra gång när du letat upp något nytt förbjudet att testa mig med. Släpp ut det, älskling, tänker jag och är en hopplös motståndare i envishetens kamp. Jag vill ju inte att det ska sluta. Jag vill att du ska få göra allt i rätt ordning och så vanligt som möjligt så länge det går.

Idag. Behandling inställd. Livet förkortat. Paus och väntan och den stora hopplösheten som förlamar. Slaget förlorat för nu. Jag pressar tillbaka tårarna som brinner under mina ögonlock. När du vaknar strax ska jag vara mitt vanliga jag. Ta med dig och din snoriga näsa till de ihåliga äppelträden och bli blöt i det höstiga regnet. Du kommer att få se mig uppgiven, det förstår jag, men än så länge kan jag välja en annan känsla. Jag kan vara lycklig och olycklig samtidigt och just nu bestämma vilken känsla jag ska vara i. Så att ditt humör och din ”utvecklingsfas” – eller vad de lärde kallar det – får forma humöret i familjen. Allt är inte på cancerns villkor. Jag gör motstånd.

Vita laget är ni klara?

Du väcker mig och klappar mig på min kind. Kaffe? Säger du lite uppfordrande. Ja tack! Du slänger upp den lilla picknick-väskan i flätad korg i sängen och plockar upp en liten porslinskopp stor som en fingerborg och ett fat därtill. Din lilla mjukishund serveras sitt kaffe med sked. Jag håller upp hans huvud när han trillar bland kuddarna. Med ett öga öppet läser jag Nassimboken om Trudeluttbussen. Eller läser och läser, jag håller upp den och berättar vad jag tror finns på sidorna. Ibland stämmer det i historien och ibland ligger jag lite före. Damen som ska sluka en hummer sitter visst i en bil och inte på restaurangen men i slutänden är alla glada. Mamma sovit klart, bestämmer du och drar undan täcket från mina ben och för en gångs skull håller jag med trots att klockan bara är kvart över sex.

Idag kan jag inte tro att det är sant. Flera dagar har jag knappt tänkt på det. Sedan pratar vi om att tappa mjölktänder och det är som att mitt hjärta inte tror att det är möjligt. Att jag inte kommer att få vara med när du tappar dina. Var det inte något jag drömt? Det borde inte få vara så. Låt det inte få vara så.

Åker till Radiumhemmet och klarar av blodprov och gympass och väntar på domen: har dom vita blodkropparna blivit tillräckligt många för att jag ska kunna få behandling imorgon? Snälla snälla vitingar var så många ni kan. Dela er, sprid ut er och visa er. Leta reda på varenda en som kan följa med i blodprovet. Jag vill vara kvar lite längre och det hänger på er.