Finns Gud? Kan man äta sig frisk från cancer? Är dagis farligt för barn? Ska man vräka i sig antioxidanter för att bli botad från cancer?

Hela mina dagar kan upptas av meningslösa frågor om jag inte aktar mig. HUR kan det få vara så här? Varför har JAG drabbats? Varför var inte jag bland de 65-70% med min diagnos som klarar sig? Hur är det möjligt att någon som just fött barn ska dö? Så kan väl boken inte sluta? Kan jag önska mig frisk? Dom säger ju att man ska vara lycklig för att det skapar goda förutsättningar för att bli frisk, inte stressa och så vidare…

Men sedan tar förnuftet över. Det spelar ingen roll att ställa frågorna för det finns inga svar. Det bara är såhär nu. Det gäller att hitta ett sätt att leva med denna vidriga verklighet. Och självklart kan man inte önska sig frisk. Och innan jag blev sjuk var jag den mest ostressade människa jag känner och dessutom en av de lyckligaste. Jag hade ju precis fått dig Lilla hjärtat! Och det finns hur många vansinniga hemsidor som helst därute som skriver att cancer inte finns bland harmoniska indianfolk på hög höjd och om vi västerlänningar levde som dem skulle vi inte dö i cancer. Men det är ju inte sant. Man kan skriva vad som helst. Men det finns inga belägg för sådant. Vetenskap bygger på systematiska studier utförda av utbildade forskare som jämför sina resultat med varandras världen över. Som granskas och ifrågasätts. Andra uttalanden bygger på önsketänkande och enstaka iakttagelser (om man har tur). Råd om att äta en massa antioxidanter är för den som får vissa typer av cellgifter rent livsfarliga då dessa motverkar cellgifternas arbete och försvagar effekten av behandlingen. Så den sjuke som tänker sig att drastiskt lägga om sin kost: Kolla noga med läkaren hur den aktuella behandlingen fungerar och om det finns några risker med att äta på särskilt vis. Mina cellgifter behöver t ex hjälp av fria radikaler som hindrar cancerns tillväxt – antioxidanter bekämpar i sin tur fria radikaler. Ja du förstår själv… Det finns en anledning till att vi låter välutbildade läkare jobba framgångsrikt med cancervård och inte glada hälsobloggare. Man vill väl, det förstår jag. Man vill ha enkla svar när det saknas. Man vill förstå det obegripliga och hjälpa den som inte går att hjälpa.

Men Gud då? Hur kan Gud låta sådant här hända? Det vet jag faktiskt inte. Men när det väl händer, så tror jag att Gud finns där för att ta hand om människorna. På ett eller annat sätt. Att det finns spår i sanden att följa. Att jag inte blir ensam sedan.

Men varför varför bjuder man på vin och snittar vid social events efter evighetslånga konferensdagar? Det är ju vansinnigt. Sist det hände mig hade jag gjort min presentation vid 19-tiden, gått vidare till snitt-minglet och druckit fyra glas för mycket så att jag omöjligt kunde lokalisera restaurangen där jag sedan skulle träffa kollegor. Istället tog jag två glas till och en liten larvig oliv-ost-rulle, yrade med franska Foucaultianer en timme och försökte nyktra till på vägen till hotellet där jag åt en halv baguette ensam och somnade ovanpå överkastet. Bjud på mat för bövelen!