Svårt att sova

Du har plötsligt svårt att somna. Du som alltid somnat så lugnt. I början alltid i vår famn. Först vid mitt bröst. Sedan med vällingen. I våra trygga armar som bar in dig till sängen hela ditt första år. Sedan i din fina soffa som blivit säng. Lugnt och stilla. Aldrig en fot utanför sängkanten ner på golvet ut i rummet. Bara tittade upp, sa sovgott, snusade. Nu får vi inte lämna rummet innan du somnat. Du blir galen. Gråten stegras. Vi bråkar och jag blir arg och irriterad. Sov nu då. Blunda. Schhhh. Jag ÄR här. Jag SITTER i sängen sluta säg att jag ska sitta i sängen när jag redan GÖR det. Suckar. Vem kan sova då? Förlåt älskling.

Visst har vi haft faser, några kvällar och nätter då och då. Nya tänder, en snuva. Men inte såhär. Igår provade jag den motsatta strategin mot att gå. Jag knödde ner mig i din säng. La mig så nära nära och tänkte att om jag ger så mycket närhet att du får nog, kanske ännu mer än vad du vill, så kanske det funkar. Vi låg så länge länge utan att du somnade. Och inte jag heller. Du luktade så gott och jag pillade i ditt hår. Det var trångt men jag fick fortfarande plats och jag var lika liten som du. Och jag kunde lova att vi ses imorgon bitti. 150 kvinnor om året dör i livmoderhalscancer i Sverige. En varannan eller var tredje dag. Men igår var det inte din mamma.

 

Sol i sinnet

Jobbar flitigt de flesta dagar jag kan. För att jag älskar det. För att vi inte kan betala hyran annars. Men mest för att det är jag. Skulle jag börja sova och sitta inne eller läsa Svensk damtidning för att jag blivit sjuk? Jag vill ju bara vara jag. Och jag är någon som skriver, läser, arbetar, uppfostrar dig, är föräldraledig och tränar och gör saker jag tycker är viktiga. Så länge jag kan. Din mamma är ingen som vilar sig i form.

Jag mår dåligt bara av att vara stilla så länge som en cellgiftsbehandling varar. 8 timmar i horisontalläge. Jävlar vad jag hinner sticka, vicka på tårna, lösa praktiska problem med vänner och planera middagar under den tiden. Men huvudänden på sängen måste upp upp upp. Jag har alltid hatat att ligga ner – förutom för att sova. Det är inte jag. Det har ingenting med min sjukdom eller eventuellt korta tid kvar att hinna göra allt jag vill på. Det har aldrig varit jag.

Men det är klart att man kan bli bekväm. Igår till exempel. Vi skulle leka med vänner. Fast jag ville helst bara slöa hemma inne. Inte åka iväg och packa väska. Byta blöja i en park. Allt verkade jobbigt. Försökte hitta på ursäkter men tvingade iväg oss. Vi åkte buss och du var överlycklig. Vi lekte med vännerna i en fin park med utsikt över halva stan. Ni åt medhavd matsäck. Ni klättrade i ett ihåligt träd och gungade. Vi försökte förklara konceptet att två mammor kunde ha samma namn. Ni var tveksamma.. MIN mamma heter så! Nej MIN mamma. Inte DIN. Du ropade leka mera, leka sen?! Hela vägen ner för backen mot bussen. Tittade uppfordrande på mig för att få bekräftelse att vi skulle ses snart igen. Så bra att vi kom iväg. Så mycket roligare än en gnällig eftermiddag hemma när du har tråkigt och gnäller och vi spelar memory 100 gånger. Solig höstluft. Lätt att andas. Med posten kommer en tidskrift från jobbet som en kollega trott att jag ville ha hemskickad. Jag känner mig mer levande och normal än på länge.