Landet

Vi har semester några veckor och nyss var vi i Dalarna. Där det är så fint att man tror att det inte är på riktigt. Sinnebilden av allt det vackra svenska, men när man kommer fram är det ännu bättre liksom. Stugorna ännu rödare, sjöarna och älvarna ännu blåare, bergen där borta ännu högre och banne mig är det inte ett spelmanslag som hörs över nejden när man svänger in i byn? Vi har hyrt en liten stuga och i trädgården finns en gunga. En bräda upphängd med två rep i en björk. En öppen spis och på kvällen ser man stjärnorna över Siljan. Efter den tidiga frukosten går du och jag en promenad medan pappa sover. Vi går nästan ända ner till sjön. Du kör ner händerna i fickorna precis som jag och traskar iväg. Solen står lågt och gräset är högre än du.

Igår gick du likadant på landet när vi lämnat en hink äpplen till älgen med mormor. Du går på den knöliga skogsvägen och jag tänker att jag gått där tusen gånger själv. Formats av stigarna, dikena och ängarna. Jag ser hur du flyttar fötterna noga utan att ramla. Ser hur du tränar. Formas. Du pekar på ett träd: Gran, säger du bestämt. Sticks sticks! Jag tänker att redan nu kan du deschiffrera naturen. Tistlar och brännässlor kan du skilja ut ur grönskan. Granarna från dom andra träden. Du böjer dig ner och pekar på myrorna som vandrar. Inte alla 2-åringar gör samma sak. Inte alla vuxna ser skillnad på morotsblast och persilja i landet. Eller kan skilja på trädsorter. Du är min. Du formas av samma platser och samma människor som jag. Och av mig. Jag tänker att imorgon kanske vi kan gå ned och se om älgen ätit upp äpplena. Bara så att vi kan få gå den där vägen en gång till.