Vanlig

I helgen var jag så trött att jag inte kunde göra något alls. Inte ens klä på mig ordentligt. Inte en fysisk trötthet egentligen, utan någon slags förlamning. Andra människor pratade långt bort i en bubbla fastän jag var på samma plats. Du gastade och gnällde. Mamma bära ryggen! Mamma bära ryggen! Jag kunde inte få ut armarna från under täcket. Tanken att det är såhär det blir sedan. Det är såhär det slutar. Jag måste upp. Jag hatar att vila. Jag vill inte vila. Jag blir inte piggare av att vila. Cellgiftspatienter blir tröttare av att sova och vila mer. Upp. Jag ringer in fina C som kommer och upprätthåller livet och verksamheten hemma hos oss. Jag behöver hjälp och hon är bäst. Den som kan se på mig och prata med mig utan att visa att hon tycker synd om mig. Utan att ge en för hård kram som menar väl men som bara får mig att känna ändå tydligare vilken förbannad misär mitt liv är. Som bara är med mig. Och med dig Snorpan.

Måndag morgon känns det lika illa. Vi ska träffa en vän med hennes lilla bebis och jag kan knappt räkna ut hur vi ska ta oss dit. Skriver ner fel telefonnummer. (Hej och välkommen tillbaka cellgiftsbiverkningarna). Men kommer dit. Vi äter, fikar, pratar och allt är ljust och vanligt. Vi är mammalediga ihop ett par timmar. Min hjärna sysslar med andra saker ett tag. När vi går därifrån tittar jag på folks kläder och funderar över höstmodet. Som vilken mamma på stan med barnvagn som helst.

Sedan glömmer jag bort vägen till tunnelbanan fastän jag bott på samma gata och snurrar runt vid tillfälliga busshållplatser. Kan inte förmå mig ta mig ner i tunnelbanan alls till slut och vi åker buss länge. Byter buss och rör oss i alla fall hemåt. Du gillar bussar och är nöjd men vill sitta i mitt knä och somnar i värmen. Jag håller dig i famnen och luktar på ditt hår. I det ögonblicket är jag hela din värld och din trygghet. Fastän jag knappt kan ta mig hem och fastän jag snart ska dö. Det känns som om jag lurar dig. Men idag är du bara min och ingen kan ta mig ifrån dig idag. Det kan jag lova. Håller i din fot så du ska ligga skönt, har handen runt din haka, plockar upp solglasögonen du tappar ur fickan när du sover. Är din mamma.

På kvällen kommer fler vänner och barn och det är tumult och skratt och spring överallt. Det dövar, det går inte att tänka på annat. Det känns som om du är en del av något större. Inte bara jag och pappa med vår sorg och tillkortakommanden. Jag önskar att det får vara så sedan också. Tänker på den där scenen i Hugh Grant-filmen, (Om en pojke?) No man is an island är nys säger han och vill faktiskt vara Ibiza innan han kommer på att ögrupper är bättre. Människor som hör ihop och alltid finns där runt omkring. Jag vill ha en hel skärgård till dig Snorpan.