Kusin

 

När jag var liten brukade tre av storkusinerna och min faster komma på besök till vårt hus på landet. Jag var alltid minst och mina minnen är lite dimmiga. Dom var stora och spännande och den näst äldsta var så söt. Jag minns att hon den minsta var lite orolig, längtade hem eller var lite ledsen, men jag vet inte varför. Tyckte det var läskigt med våra fladdermöss och svalor under taket kanske? Jag tror inte deras pappa var med och jag tror det var något som var lite jobbigt. Men jag var liten och det är mest en känsla.

Idag har hon en son som är tonåring. Hon har levt med en elak man men lyckats göra det som så många aldrig kan. Lämna och börja om. Komma på fötter. Kämpa i motvind, för även om man lämnar kommer man aldrig loss från sitt barns far. Aldrig i hela livet. Antingen i vardagen eller som ett spöke i tanken. Hennes före detta är den värsta typen har jag förstått. Som underminerar sonens självkänsla och gör allt för att krossa kusinen. Men hon är tuffare och envisare än man tror. Vi är det i vår släkt. Envisa som synden säger mormor som kommer från en annan genpool. Hon utbildar sig till något annat nu. Tar upp saker som aldrig blivit klara och betar av stegen i en plan fastän andra tvivlar på att det går och kanske också hon själv ibland – rör hon sig i en tydlig riktning. Hon imponerar. Sonen kämpar med sig själv och med sin far men med sin mamma och sin mormor på sin sida kan det inte gå hur snett som helst. Jag önskar jag kunnat bli en del av stödet. Att våra familjer kunde sys ihop igen. Träffas i stugan. Han som jagar dig runt huset och spelar krocket. Som mina storkusiner gjorde.

Jag har aldrig kämpat så. Jag har haft fina rara relationer och du har den bästa av pappor Snorpan. Tänk på det. Det kan du också ha. Det är du också värd. Välj bort det andra. Fråga kusinen hur man gör om det behövs. Hitta varningstecknen och vänd dig inte om.