Finns Gud? Kan man äta sig frisk från cancer? Är dagis farligt för barn? Ska man vräka i sig antioxidanter för att bli botad från cancer?

Hela mina dagar kan upptas av meningslösa frågor om jag inte aktar mig. HUR kan det få vara så här? Varför har JAG drabbats? Varför var inte jag bland de 65-70% med min diagnos som klarar sig? Hur är det möjligt att någon som just fött barn ska dö? Så kan väl boken inte sluta? Kan jag önska mig frisk? Dom säger ju att man ska vara lycklig för att det skapar goda förutsättningar för att bli frisk, inte stressa och så vidare…

Men sedan tar förnuftet över. Det spelar ingen roll att ställa frågorna för det finns inga svar. Det bara är såhär nu. Det gäller att hitta ett sätt att leva med denna vidriga verklighet. Och självklart kan man inte önska sig frisk. Och innan jag blev sjuk var jag den mest ostressade människa jag känner och dessutom en av de lyckligaste. Jag hade ju precis fått dig Lilla hjärtat! Och det finns hur många vansinniga hemsidor som helst därute som skriver att cancer inte finns bland harmoniska indianfolk på hög höjd och om vi västerlänningar levde som dem skulle vi inte dö i cancer. Men det är ju inte sant. Man kan skriva vad som helst. Men det finns inga belägg för sådant. Vetenskap bygger på systematiska studier utförda av utbildade forskare som jämför sina resultat med varandras världen över. Som granskas och ifrågasätts. Andra uttalanden bygger på önsketänkande och enstaka iakttagelser (om man har tur). Råd om att äta en massa antioxidanter är för den som får vissa typer av cellgifter rent livsfarliga då dessa motverkar cellgifternas arbete och försvagar effekten av behandlingen. Så den sjuke som tänker sig att drastiskt lägga om sin kost: Kolla noga med läkaren hur den aktuella behandlingen fungerar och om det finns några risker med att äta på särskilt vis. Mina cellgifter behöver t ex hjälp av fria radikaler som hindrar cancerns tillväxt – antioxidanter bekämpar i sin tur fria radikaler. Ja du förstår själv… Det finns en anledning till att vi låter välutbildade läkare jobba framgångsrikt med cancervård och inte glada hälsobloggare. Man vill väl, det förstår jag. Man vill ha enkla svar när det saknas. Man vill förstå det obegripliga och hjälpa den som inte går att hjälpa.

Men Gud då? Hur kan Gud låta sådant här hända? Det vet jag faktiskt inte. Men när det väl händer, så tror jag att Gud finns där för att ta hand om människorna. På ett eller annat sätt. Att det finns spår i sanden att följa. Att jag inte blir ensam sedan.

Men varför varför bjuder man på vin och snittar vid social events efter evighetslånga konferensdagar? Det är ju vansinnigt. Sist det hände mig hade jag gjort min presentation vid 19-tiden, gått vidare till snitt-minglet och druckit fyra glas för mycket så att jag omöjligt kunde lokalisera restaurangen där jag sedan skulle träffa kollegor. Istället tog jag två glas till och en liten larvig oliv-ost-rulle, yrade med franska Foucaultianer en timme och försökte nyktra till på vägen till hotellet där jag åt en halv baguette ensam och somnade ovanpå överkastet. Bjud på mat för bövelen!

Svårt att sova

Du har plötsligt svårt att somna. Du som alltid somnat så lugnt. I början alltid i vår famn. Först vid mitt bröst. Sedan med vällingen. I våra trygga armar som bar in dig till sängen hela ditt första år. Sedan i din fina soffa som blivit säng. Lugnt och stilla. Aldrig en fot utanför sängkanten ner på golvet ut i rummet. Bara tittade upp, sa sovgott, snusade. Nu får vi inte lämna rummet innan du somnat. Du blir galen. Gråten stegras. Vi bråkar och jag blir arg och irriterad. Sov nu då. Blunda. Schhhh. Jag ÄR här. Jag SITTER i sängen sluta säg att jag ska sitta i sängen när jag redan GÖR det. Suckar. Vem kan sova då? Förlåt älskling.

Visst har vi haft faser, några kvällar och nätter då och då. Nya tänder, en snuva. Men inte såhär. Igår provade jag den motsatta strategin mot att gå. Jag knödde ner mig i din säng. La mig så nära nära och tänkte att om jag ger så mycket närhet att du får nog, kanske ännu mer än vad du vill, så kanske det funkar. Vi låg så länge länge utan att du somnade. Och inte jag heller. Du luktade så gott och jag pillade i ditt hår. Det var trångt men jag fick fortfarande plats och jag var lika liten som du. Och jag kunde lova att vi ses imorgon bitti. 150 kvinnor om året dör i livmoderhalscancer i Sverige. En varannan eller var tredje dag. Men igår var det inte din mamma.

 

Sol i sinnet

Jobbar flitigt de flesta dagar jag kan. För att jag älskar det. För att vi inte kan betala hyran annars. Men mest för att det är jag. Skulle jag börja sova och sitta inne eller läsa Svensk damtidning för att jag blivit sjuk? Jag vill ju bara vara jag. Och jag är någon som skriver, läser, arbetar, uppfostrar dig, är föräldraledig och tränar och gör saker jag tycker är viktiga. Så länge jag kan. Din mamma är ingen som vilar sig i form.

Jag mår dåligt bara av att vara stilla så länge som en cellgiftsbehandling varar. 8 timmar i horisontalläge. Jävlar vad jag hinner sticka, vicka på tårna, lösa praktiska problem med vänner och planera middagar under den tiden. Men huvudänden på sängen måste upp upp upp. Jag har alltid hatat att ligga ner – förutom för att sova. Det är inte jag. Det har ingenting med min sjukdom eller eventuellt korta tid kvar att hinna göra allt jag vill på. Det har aldrig varit jag.

Men det är klart att man kan bli bekväm. Igår till exempel. Vi skulle leka med vänner. Fast jag ville helst bara slöa hemma inne. Inte åka iväg och packa väska. Byta blöja i en park. Allt verkade jobbigt. Försökte hitta på ursäkter men tvingade iväg oss. Vi åkte buss och du var överlycklig. Vi lekte med vännerna i en fin park med utsikt över halva stan. Ni åt medhavd matsäck. Ni klättrade i ett ihåligt träd och gungade. Vi försökte förklara konceptet att två mammor kunde ha samma namn. Ni var tveksamma.. MIN mamma heter så! Nej MIN mamma. Inte DIN. Du ropade leka mera, leka sen?! Hela vägen ner för backen mot bussen. Tittade uppfordrande på mig för att få bekräftelse att vi skulle ses snart igen. Så bra att vi kom iväg. Så mycket roligare än en gnällig eftermiddag hemma när du har tråkigt och gnäller och vi spelar memory 100 gånger. Solig höstluft. Lätt att andas. Med posten kommer en tidskrift från jobbet som en kollega trott att jag ville ha hemskickad. Jag känner mig mer levande och normal än på länge.

Fisk

Din favoriträtt står i ugnen. Det är en fiskpaté. Om en halvtimme hämtar jag dig på förskolan så vi kan gå och leka med några vänner. På förskolans white board står ett meddelande om att det går streptockocker, scharlakansfeber och vattkoppor. Mina vita blodkroppar är låga. En liten enkel infektion kan sätta stopp för all behandling de närmaste månaderna. En allvarlig infektion kan sätta stopp för något mer. Hela mig kanske om det vill sig illa.

Jag funderar på om vi ska ta hem dig och vänta och se om det lugnar sig med sjukorna. Eller ta hem dig för gott. Skriva ett brev till alla föräldrar. Göra ett upprop för att tvätta händerna en extra gång. Du står där i din noppiga fleecetröja och med alldeles för stora ”springskor” som du just ärvt och vill visa upp. Du trivs så bra här. Du blir så glad dom dagar du varit här. Det är dina kompisar, dina ”fröknar”, du har för guds skull lärt dig att räkna till 8. Du har så tråkigt och blir så trotsig när vi varit ensamma tillsammans många dagar i streck. Jag kan inte. Du får vara kvar. Jag måste låtsas att jag är som alla andra mammor nu. Som lagar mat och träffar vänner. Även om vi tvättar händerna 10 gånger oftare än alla andra.

My coach

Jag har en PT (personlig tränare för den som inte är med i svängen). Egentligen är det ju min sjukgymnast, men eftersom jag ju mår bra och är i bättre form än de flesta jag känner just nu blir det mer som att ha en PT som står brevid och kommer med förslag på övningar, peppar och småpratar. Han kan allt om kroppen. Tror jag. När man tror att man visste alla sätt att göra situps på hivar han fram en ny storlek på boll och visar något sjukt jobbigt. Jag gnyr och säger att han är hemsk fastän han är världens mildaste och vänligaste. Han ser förskräckt ut. Men jag har inte sagt att du måste! Men det inre tvånget hos mig är starkt. Ett förslag omtolkar jag i en order. Han sätter akupunkturnålar mot mitt illamående. Säger att jag ser stark ut idag. Påpekar att sjuksköterskorna bokat fel tid för min behandling, det ska vara 24 timmar mellan doserna, dom har lagt in en extra dag. Vi ringer och påpekar. Det rättas till. Han har bättre koll än de flesta på såväl min behandling som dess biverkningar och mig och mitt mående. Och han är glad. Ser mig i ögonen och kan hantera var och vem jag är. Tänk om läkare kunde allt det här…Sjukgymnaster is the shit Snorpan. Skaffa en. Låtsas att du har ont i ryggen bara för att få en. Gör vad som helst. Bli en?

När jag slitit av ett korsband i knät blev jag omhändertagen av en barsk sjukgymnastkvinna som skällde på mig 3 gånger i veckan under 3 månader. Hon såg från andra änden av lokalen om jag tog i lite mindre än vad jag orkade. Vrålade att hon hade ögonen på mig. Himlade med ögonen och suckade när jag sa att jag inte ville öka vikterna på någon övning. Tyckte jag var hopplöst svag och jagade på mig och ut mig ur min ledsenhet och smärta efter operationen. Fick mig att bli mer målmedveten och våga mer i resten av livet också. Titta på musklerna när du tränar sa hon. Hjärnan och nerverna hör ihop och ska dom hitta varandra behöver du hjälpa dem med alla sinnen. Nya fantastiska lärdomar. Idag vet jag inte ens vilket knä jag gjorde illa och var frakturerna satt. Jag känner ingen skillnad. Jag blev hel. Min nya PT gör mig också lite helare. Ser till att jag orkar behandlingarna. Ser till att jag inte börjar bli svagare redan nu.

 

Jobba

Snorpan sötnos, du packar ihop dina saker och säger Snorpan jobba och ser helt överlycklig ut när du med bestämda steg traskar iväg till ett annat rum. Jag hoppas att du hittar ett jobb som gör dig lika glad sedan. Jag har ett sådant jobb. Jag minns att när jag började jobba hade jag influensa och hög feber men kunde liksom inte hålla mig från att gå hit för det var så roligt. Så lyxigt att dom faktiskt tänkte betala mig lön för något som jag så gärna skulle ha gjort helt gratis om jag inte behövt pengar till att betala hyran. Ett jobb som det nästan aldrig tar emot att åka till. Tvärtom är det lite pirrigt glatt i magen när man haft semester ett tag eller bara ska få börja med något nytt.

Det är klart att det finns tider när man har alldeles för mycket att göra och man har ångest inför att göra något man inte testat förut. Men när man väl är där, när man väl gör det – då känns det som att man flyger Snorpan. Jag har aldrig aktivt valt vad jag ska göra, det har liksom bara hänt. Trodde jag. Jag hittade en gammal dagbok från när jag precis skulle börja plugga på universitetet. Jag hade stakat ut en mycket tydlig väg. En som jag sedan totalt glömt bort men hamnat på ändå. Det var nästan läskigt att läsa det nu. Om du har tur hamnar du också rätt.

Tänk brett när du går i skolan. Bestäm dig inte för tidigt. Lämna dörrar öppna och gör det som du passar för. Inte det där det finns mest jobb eller mest pengar, sådant går ändå aldrig att förutspå. Men gör det som är du. Det du är bra på, eller vill bli bra på, det du irriterar dig på och vill lösa, skräms av, eller drömmer om. Vissa saker hoppas jag förstås att du undviker. Det gör alla mammor. Rockstjärna,  frisör, ”något inom media”, och fotomodell. Allt som har med utseende att göra och som handlar om att ”vara” snarare än att ”göra” något. Roliga saker, kanske tonårs-Snorpan tycker, men är dom roliga efter 20 år? Man kan prova allt förstås. Och kanske blir du trummis med en sidokarriär som modell – vad vet jag. Men jag hoppas att du hittar något som bygger upp din självkänsla, din kropp och dina sinnen. Och inte minst din ekonomi i meningen en grund utan oro för att behöva göra saker du inte vill, eller så mycket saker att du inte hinner, för att kunna betala hyran. Inte något där du utsätts för gifter, gliringar och press av det dåliga slaget.

Gör en plan. Skriv ner den. Glöm bort den eller kika på den ibland. Men ha en plan.

Nassim – en kärleksförklaring

Ibland när det ringer på dörren en lördagmorgon hos oss dyker det upp en tårta. Andra lördagar dyker det upp en Bolibompaprogramledare. Han hoppar fram bakom dörren och jag hinner tänka att herregud har jag fortfarande pyjamasbyxorna på mig? Han kramar oss och säger att han läst det jag skriver här och blivit så berörd. Han hukar sig och du blir jätteblyg men glad. Ur väskan halar han fram sina trumpinnar och en bok om Truddeluttbussen. På måndagar brukade han vara det som höll ihop mig och fick mig att tänka på något glatt. Måndag morgon, Nassim tar hand om dig sjöng han i ett galet jam som var oemotståndligt på alla sätt. Ingen måndagmorgon blev grå utan fylldes av levnadsglädje och tacksamhet att jag fick vara med. Det var för knäppt och bröt av för mycket mot det trista för att ignoreras. Det var bara att gilla läget och vara glad helt enkelt. Nu är det lördagmorgon nyss hemkomna från Dalarna och tillbaka i vardag, cancertankar och sjukhusbesök. Men då knackar han på.

Vi går in i ditt rum och du blir lite modigare, pekar på din affisch och visar dina strumpor. Han spelar på dina trummor och skrattar. Jag har tungan fastsatt i gommen och vågar knappt titta. Han säger att vi alla bär på våra historier om sådant som är svårt och tungt, att det är viktigt att leva här och nu. Att fler borde göra det. Hans ögon är så ljusa och strålande och det känns som om han ser rakt in mig. In i allt det svarta och mörka och jag försöker att putta undan det för att inte göra honom ledsen. Jag önskar att alla människor fick vara så glada som han verkar. Jag vill inte vara den som gör andra olyckliga. En svart korp.

Sedan kramas vi igen. Han ritar en bild till dig och säger hej då. Nassim kommer tillbaks? Säger du igen och igen när han gått. Vi läser om Truddeluttbussen och du bläddrar hela tiden fram till bilden där Nassim sitter och gråter på en bänk. Nassim ledsen! Och så måste vi läsa klart boken så att han blir glad igen och har konsert. Du vaknar vid sex på söndagsmorgonen. Läsa Nassim! Och vi börjar om igen. Men lite gladare. Världen har blivit lite konstigare och lite bättre en gång till. Och det fick jag vara med om. Tack.

Landet

Vi har semester några veckor och nyss var vi i Dalarna. Där det är så fint att man tror att det inte är på riktigt. Sinnebilden av allt det vackra svenska, men när man kommer fram är det ännu bättre liksom. Stugorna ännu rödare, sjöarna och älvarna ännu blåare, bergen där borta ännu högre och banne mig är det inte ett spelmanslag som hörs över nejden när man svänger in i byn? Vi har hyrt en liten stuga och i trädgården finns en gunga. En bräda upphängd med två rep i en björk. En öppen spis och på kvällen ser man stjärnorna över Siljan. Efter den tidiga frukosten går du och jag en promenad medan pappa sover. Vi går nästan ända ner till sjön. Du kör ner händerna i fickorna precis som jag och traskar iväg. Solen står lågt och gräset är högre än du.

Igår gick du likadant på landet när vi lämnat en hink äpplen till älgen med mormor. Du går på den knöliga skogsvägen och jag tänker att jag gått där tusen gånger själv. Formats av stigarna, dikena och ängarna. Jag ser hur du flyttar fötterna noga utan att ramla. Ser hur du tränar. Formas. Du pekar på ett träd: Gran, säger du bestämt. Sticks sticks! Jag tänker att redan nu kan du deschiffrera naturen. Tistlar och brännässlor kan du skilja ut ur grönskan. Granarna från dom andra träden. Du böjer dig ner och pekar på myrorna som vandrar. Inte alla 2-åringar gör samma sak. Inte alla vuxna ser skillnad på morotsblast och persilja i landet. Eller kan skilja på trädsorter. Du är min. Du formas av samma platser och samma människor som jag. Och av mig. Jag tänker att imorgon kanske vi kan gå ned och se om älgen ätit upp äpplena. Bara så att vi kan få gå den där vägen en gång till.

Vanlig

I helgen var jag så trött att jag inte kunde göra något alls. Inte ens klä på mig ordentligt. Inte en fysisk trötthet egentligen, utan någon slags förlamning. Andra människor pratade långt bort i en bubbla fastän jag var på samma plats. Du gastade och gnällde. Mamma bära ryggen! Mamma bära ryggen! Jag kunde inte få ut armarna från under täcket. Tanken att det är såhär det blir sedan. Det är såhär det slutar. Jag måste upp. Jag hatar att vila. Jag vill inte vila. Jag blir inte piggare av att vila. Cellgiftspatienter blir tröttare av att sova och vila mer. Upp. Jag ringer in fina C som kommer och upprätthåller livet och verksamheten hemma hos oss. Jag behöver hjälp och hon är bäst. Den som kan se på mig och prata med mig utan att visa att hon tycker synd om mig. Utan att ge en för hård kram som menar väl men som bara får mig att känna ändå tydligare vilken förbannad misär mitt liv är. Som bara är med mig. Och med dig Snorpan.

Måndag morgon känns det lika illa. Vi ska träffa en vän med hennes lilla bebis och jag kan knappt räkna ut hur vi ska ta oss dit. Skriver ner fel telefonnummer. (Hej och välkommen tillbaka cellgiftsbiverkningarna). Men kommer dit. Vi äter, fikar, pratar och allt är ljust och vanligt. Vi är mammalediga ihop ett par timmar. Min hjärna sysslar med andra saker ett tag. När vi går därifrån tittar jag på folks kläder och funderar över höstmodet. Som vilken mamma på stan med barnvagn som helst.

Sedan glömmer jag bort vägen till tunnelbanan fastän jag bott på samma gata och snurrar runt vid tillfälliga busshållplatser. Kan inte förmå mig ta mig ner i tunnelbanan alls till slut och vi åker buss länge. Byter buss och rör oss i alla fall hemåt. Du gillar bussar och är nöjd men vill sitta i mitt knä och somnar i värmen. Jag håller dig i famnen och luktar på ditt hår. I det ögonblicket är jag hela din värld och din trygghet. Fastän jag knappt kan ta mig hem och fastän jag snart ska dö. Det känns som om jag lurar dig. Men idag är du bara min och ingen kan ta mig ifrån dig idag. Det kan jag lova. Håller i din fot så du ska ligga skönt, har handen runt din haka, plockar upp solglasögonen du tappar ur fickan när du sover. Är din mamma.

På kvällen kommer fler vänner och barn och det är tumult och skratt och spring överallt. Det dövar, det går inte att tänka på annat. Det känns som om du är en del av något större. Inte bara jag och pappa med vår sorg och tillkortakommanden. Jag önskar att det får vara så sedan också. Tänker på den där scenen i Hugh Grant-filmen, (Om en pojke?) No man is an island är nys säger han och vill faktiskt vara Ibiza innan han kommer på att ögrupper är bättre. Människor som hör ihop och alltid finns där runt omkring. Jag vill ha en hel skärgård till dig Snorpan.

Kusin

 

När jag var liten brukade tre av storkusinerna och min faster komma på besök till vårt hus på landet. Jag var alltid minst och mina minnen är lite dimmiga. Dom var stora och spännande och den näst äldsta var så söt. Jag minns att hon den minsta var lite orolig, längtade hem eller var lite ledsen, men jag vet inte varför. Tyckte det var läskigt med våra fladdermöss och svalor under taket kanske? Jag tror inte deras pappa var med och jag tror det var något som var lite jobbigt. Men jag var liten och det är mest en känsla.

Idag har hon en son som är tonåring. Hon har levt med en elak man men lyckats göra det som så många aldrig kan. Lämna och börja om. Komma på fötter. Kämpa i motvind, för även om man lämnar kommer man aldrig loss från sitt barns far. Aldrig i hela livet. Antingen i vardagen eller som ett spöke i tanken. Hennes före detta är den värsta typen har jag förstått. Som underminerar sonens självkänsla och gör allt för att krossa kusinen. Men hon är tuffare och envisare än man tror. Vi är det i vår släkt. Envisa som synden säger mormor som kommer från en annan genpool. Hon utbildar sig till något annat nu. Tar upp saker som aldrig blivit klara och betar av stegen i en plan fastän andra tvivlar på att det går och kanske också hon själv ibland – rör hon sig i en tydlig riktning. Hon imponerar. Sonen kämpar med sig själv och med sin far men med sin mamma och sin mormor på sin sida kan det inte gå hur snett som helst. Jag önskar jag kunnat bli en del av stödet. Att våra familjer kunde sys ihop igen. Träffas i stugan. Han som jagar dig runt huset och spelar krocket. Som mina storkusiner gjorde.

Jag har aldrig kämpat så. Jag har haft fina rara relationer och du har den bästa av pappor Snorpan. Tänk på det. Det kan du också ha. Det är du också värd. Välj bort det andra. Fråga kusinen hur man gör om det behövs. Hitta varningstecknen och vänd dig inte om.