Koftan

Nu är den klar. Vi ska gå och välja knappar tillsammans efter förskolan idag. Garnet är inte det minsta stickigt, jag lovar dig. Du är så spänd att få ha den men jag tror det dröjer något år tills den passar.

Igår slog jag in en massa av dina födelsedagspresenter som jag köpt och som pappa får ge dig från mig. Det var svårt. Dels för att cellgifterna gjorde mig yr sâ att jag fick packa upp flera paket som jag redan glömt innehållet i när jag sedan skulle skriva etiketten. Dels för att det gör så ont. Det gör faktiskt så ont att jag måsta stänga av tankarna helt när jag skriver korten.

Tänka på tejpen, pappret och pennans färg. Inte på din första skoldag som jag inte får följa dig till, inte på din första lösa tand, inte på din första pojk- eller flickvän som får sova över, inte på din uppkörning eller på ditt första pyjamasparty hos bästisen när du packar väskan med sovsäck och slänger upp på pakethållaren och försvinner runt hörnet. Inte på när du kanske ringer och säger att vi ska komma och hämta dig senare på kvällen.

Pappret som är knöligt. Inte första cykelturen utan stödhjul.

Var la jag snöret? Inte hur du ritar påskkort med röda kinder fulla av prickar och ett litet huckle. Inte. Inte. Inte.

Mer saker att inte slösa tid på

Det finns många saker i livet som det är värt att lägga tid på. Men det finns andra som man kan hoppa över. För att man blir lyckligare då, för att man får mer tid till sådant som är roligt och bra. Ibland kan man förstås uthärda tråkiga eller jobbiga saker för att det i slutänden ger karaktär och styrka och en mer spännande personlighet. Men vissa grejer är det helt enkelt läge att bara skippa. En av mina sådana listor till dig älskling ser ut såhär:

Grönt-thé-glass: ät det inte. Det är som om man försökt lösa upp grönt thé-pulver i glass och inte lyckats. Smakar papper. Kul idé som inte funkar. Finns främst i Japan. Gå och ät sushi istället.

Woody Allen filmer: pretentiösa, ojämna och de flesta tycks ha som överordnat mål att Woody Allen ska få spela in sexscener med alldeles för unga kvinnor. Det finns så mycket bra filmer att se istället. Totalt överreklamerade.

Energislukande konflikter om skitsaker: låt bli, gå därifrån och låt andra ta hand om sina upprörda känslor, det är inte ditt ansvar att andra inte kan hantera saker på egen hand. Jag menar inte att du ska undvika alla konflikter, men välj dem som spelar någon roll.

Vara nervös för möten eller presentationer: Min vän Marcus brukade säga såhär till mig, vad händer om du gör bort dig? Kommer dom att ta livet av dig? Nej då så, då kan det inte vara hela världen om det inte blir helt 100. Som ung kvinna kommer säkert även du i nästa generation också vara tre gånger så bra förberedd som alla andra och göra en presentation som är så mycket mer sammanhängande och genomtänkt än alla andras. Och då har du varit nervös i onödan.

Stå i kö till banken: gå aldrig dit när dom precis har öppnat då är det som längst kö. Gäller även allehanda vårdinrättningar. Gå strax före lunch eller innan stängning.

Vänta på att vattnet i kastrullen ska börja koka: sätt på locket så går det snabbare och det är bättre för miljön.

Sovmorgnar: bortkastad tid på alla vis. En halv minut efter att du gått upp undrar du hur du kunnat tänka dig att slösa bort så mycket gratistid med tidningen, långdusch, kattklappning, promenad, vackra soluppgångar, dis, balkonghäng eller pluggande på att halvslumra fastän man egentligen är för kissnödig för att vilja ligga kvar. (Den vackraste soluppgången i världen är förresten den i Istanbul. Missa inte!!!!!)

Vita laget på banan igen

Jag träffar min PT på morgonen efter blodprovet. Hur mår du? Frågar han. I rösten hörs att han ser att det inte är bra. Han, till skillnad från sjuksköterskor och läkare, tittar på den han talar med. Och han känner mig som patient. Jag känner att det är svart i mina ögon. Att dom är tomma och arga. Uppgivna till och med. Sådär som jag hoppas att du inte behöver se mig. Jag vill ha min jävla behandling säger jag. Det är så jag mår. Och om jag inte får den vill jag ha något som gör att jag kan få den. Ingen väntan på ingenting. Inte utan en medicinskt motiverad förklaring. Tränar. Gör en extra repetition på arm-mördarövningen. Nästa gång ökar jag motståndet. Jag har blivit starkare. Bättre. Mer jag. PTn gratulerar.

Men för varje dag med uppskjuten behandling känner jag hur cancercellerna som invaderat min kropp äter upp den lilla tid jag har kvar. Timmar och minuter när vi kunde tramsa i sängen, gå på Skansen och åka den där kanan som är som en tunnel i en ormkropp så att jag måste ligga på mage och skrapa med fötterna för att kunna bromsa dig, springa fort, cykla eller…vågar jag tänka det? Åka skidor och pulka. Att jag är kvar när snön kommer. Varje gång jag blundar eller är i mörkret kommer frågan. Är det såhär det känns? Är det samma sorts mörker? Paniken runt hjärtat när jag slår efter lysknappen. Snabbt.

Men idag är vita laget på topp. Imorgon tar vi tillbaka lite tid från monstret. Eller imorgon? I övermorgon tycker någon förvirrad sjuksköterska eller läkare som försöker lura mig på ytterligare en dag genom att boka om mig till onsdag. Men du, vem du nu var, må du få en riktigt rutten eftermiddag med sur mjölk i kaffet, ryggskott och ett rejält stopp i tunnelbanan på hemvägen. Snorpans mamma ska ha sina cellgifter imorgon, allt annat kan du glömma. Ingen ska passera före mig i någon kö. Jag har en sjukvårdstorped på min sida och det är bäst du aldrig gör om det du gjorde idag. Just saying…

Kekka och Dr K

Dr K

En vän ringer mig. Han har hört från en annan vän att jag är sjuk. Han frågar om jag kan prata och om jag vill. Jag sitter på Tvärbanetåget men säger javisst. Jag har slutat bry mig om att andra hör eller att jag stör. Jag har inte tid att bry mig om det. Jag är ledig och kan prata där jag är. Jag slungas tillbaka i tiden av hans ord. Han säger att han är upprörd över att jag ska dö, av rent egoistiska skäl också. Han vill att jag är kvar. Jag är en del av hans uppväxt. En del av vad som format honom och gjort honom till den människa han är idag. Jag blir varm och får en klump i halsen. En klump för att det berör mig, och för att jag också minns. För att han format mig, för att det ger mig hopp om att även om allt inte blir så bra och tryggt hemma som om du haft en mamma – så kan du möta fantastiska människor när du bli större som gör dig till en lugn och bra person. Jag önskar dig vänner som Dr K. Han säger att han minns när vi låg i varsin ände av mormor och morfars soffa i vardagsrummet och pratade om framtiden. Vi var kanske 16 år? Vi bestämde att om vi inte hittat kärleken när vi fyllt 30 skulle vi ses på Arlanda och resa iväg för att börja ett liv tillsammans. Sådär som alla säger. Vi trodde loppet var kört när man var så himla gammal som 30. Jag minns allt galet vi pratade om nätterna igenom, livet, universum, sköldpaddor och tält. Han var inte som andra. Hans själ och hjärna var ihopskruvade på ett annat sätt. Tröjan bak-och-fram i skolan utan att märka det, matassietter under sängen sedan flera veckor, hängde i en lyktstolpe på rasten när allt handlade om att se cool ut och vara som alla andra, tyckte inte det var pinsamt att lyssna på ohipp musik som Richard Marx. Vi hittade varandra. Vi gjorde varandra lyckliga och olyckliga. Jag växte med honom och han med mig. Helt platoniskt om jag minns rätt. Jag tänkte att han blir en sådan som förändrar världen, ett Nobelpris som minst. Jag älskade honom som ingen annan. Det var stort och viktigt. Att få tänka tvärtom. Att våga utmana. Att våga testa tankar utan att dömas. Vi formade varandra.

Kekka (Förlåt kära vän – Snorpan får ditt egna namn i sin text)

Och för några dagar sedan, jag ser först nu att det var samma sak som hände. Vi träffade en av mina allra första vänner nyss. Sedan lekis har vi kännt varandra, var vi kanske tre år då? I bakluckan på hennes mammas lilla röda Lada åkte vi. När vi är hos henne nu ser jag min Brio-anka i trä i en bokhylla och du springer runt med exakt samma gula vagn som den jag hade som barn. I bokhyllor och skivställ står många lika titlar, kanske hänger en av mina gamla tröjor i en garderob? När jag tittar runt och tänker säger hon att det är så konstigt. Trots att vi knappt umgåtts de senaste 10-12 åren är det lätt att prata om här och nu och allt man vill. Vi har samma språk, har gått på samma vägar och har böjts till liknande toner. Jag tänker på munspel som man spelar på på ett visst sätt så att de till slut får sin egen klang och sina egna toner. Sådana är vi. I varsitt hus inte långt från varandra har vi delat våra lekar, skolprojekt och kärlekssorger och musikmirakel. Steve uttalas Steve och inte Stiiiiv i våra texter, det var viktigt för oss och obegripligt för andra. Vi och ingen annan hängde in kassarna från nattens bokrea i Stures garderob på tisdagsfusion med Lokko i Dj-båset. Nattsudd och litterärt nörderi hängde ihop för oss två som en stor stark och en plankstek för andra. Hon säger att det är konstigt men förstås ändå inte. De åren då vi sågs som mest, våra lekisår och våra tidiga tonår, det var då man blev den man blev tänker hon. Formades. Tänk om fina Stina eller kanske någon på förskolan nu blir din lilla gula Kekka?

Återfunnen

Klockan fanns i en jackficka. Odjuret är rentvått. Jag lät dig stoppa ner handen i fickan och hitta klockan själv. Sedan tog jag dig i handen och vi gick in till katten. Jag klappade den på huvudet och sa förlåt att vi anklagade dig. Du sträckte ut handen och klappade också. Snorpan förlåt.

20120919-085611.jpg

20120919-085621.jpg

Katten

När jag var liten hade jag en stor blå mjukiskatt. En sådan där som man vinner på tivoli vars kropp är i frigolit under pälsen. Den var så stor att man kunde sitta på den och kallades ”Odjuret”. Jag har inte sett den på många år, förutom på bild ibland när den tycks dricka vin med nya vänner. Men i förra veckan kom ett paket till dig Snorpan, ett stort paket med Odjuret i. Tack för lånet stod det, den här är din Snorpan. Du började genast kamma och frisera och rida på den. Du tog fram papperssaxen (som inte klipper någonting alls) och en kam. Klipp! Klipp! Luggen! Ja…det är ju mamma som klipper din lugg i vanliga fall.

Sedan försvann din lilla låtsasarbandsklocka. Det brukar den ju göra ibland. In under någon soffa, ner i en ficka, av vid badet och ner i någon låda. Vi letar lite, men så tittar du upp och säger: Katten ätit klockan. Jag tittar frågande, men du upprepar tvärsäkert meningen och tittar på katten. Tugga ur! Säger du. Jag skrattar högt. Igår frågade du efter din klocka igen och jag letade lite. Du gick direkt fram till katten och pekade anklagande: Katten ätit klockan. Tugga ur! Med din lilla hand framför kattens mun så att den kunde spotta ut klockan där.

Förlåt Odjuret, jag trodde inte att det skulle bli såhär. Du har precis kommit hem till oss och anklagas redan för att ha ätit upp Snorpans ägodelar. Kanske kom du bara samtidigt som klockan försvann? Vi ska försöka rentvå dig. Kram

Älskade trots

När beskedet om återfallet kom hade du precis börjat din 2-års trots. Du avslutade den samma dag när vårt liv förvandlades till smulor som geggades ihop med mina tårar till en enda sörja. Istället blev du mammig och pappig och kramig och klängig och pussig och snuttig och mormorig. Nu är ditt trotsiga jag tillbaka och jag vårdar det ömt. Säger ifrån en extra gång när du letat upp något nytt förbjudet att testa mig med. Släpp ut det, älskling, tänker jag och är en hopplös motståndare i envishetens kamp. Jag vill ju inte att det ska sluta. Jag vill att du ska få göra allt i rätt ordning och så vanligt som möjligt så länge det går.

Idag. Behandling inställd. Livet förkortat. Paus och väntan och den stora hopplösheten som förlamar. Slaget förlorat för nu. Jag pressar tillbaka tårarna som brinner under mina ögonlock. När du vaknar strax ska jag vara mitt vanliga jag. Ta med dig och din snoriga näsa till de ihåliga äppelträden och bli blöt i det höstiga regnet. Du kommer att få se mig uppgiven, det förstår jag, men än så länge kan jag välja en annan känsla. Jag kan vara lycklig och olycklig samtidigt och just nu bestämma vilken känsla jag ska vara i. Så att ditt humör och din ”utvecklingsfas” – eller vad de lärde kallar det – får forma humöret i familjen. Allt är inte på cancerns villkor. Jag gör motstånd.

Vita laget är ni klara?

Du väcker mig och klappar mig på min kind. Kaffe? Säger du lite uppfordrande. Ja tack! Du slänger upp den lilla picknick-väskan i flätad korg i sängen och plockar upp en liten porslinskopp stor som en fingerborg och ett fat därtill. Din lilla mjukishund serveras sitt kaffe med sked. Jag håller upp hans huvud när han trillar bland kuddarna. Med ett öga öppet läser jag Nassimboken om Trudeluttbussen. Eller läser och läser, jag håller upp den och berättar vad jag tror finns på sidorna. Ibland stämmer det i historien och ibland ligger jag lite före. Damen som ska sluka en hummer sitter visst i en bil och inte på restaurangen men i slutänden är alla glada. Mamma sovit klart, bestämmer du och drar undan täcket från mina ben och för en gångs skull håller jag med trots att klockan bara är kvart över sex.

Idag kan jag inte tro att det är sant. Flera dagar har jag knappt tänkt på det. Sedan pratar vi om att tappa mjölktänder och det är som att mitt hjärta inte tror att det är möjligt. Att jag inte kommer att få vara med när du tappar dina. Var det inte något jag drömt? Det borde inte få vara så. Låt det inte få vara så.

Åker till Radiumhemmet och klarar av blodprov och gympass och väntar på domen: har dom vita blodkropparna blivit tillräckligt många för att jag ska kunna få behandling imorgon? Snälla snälla vitingar var så många ni kan. Dela er, sprid ut er och visa er. Leta reda på varenda en som kan följa med i blodprovet. Jag vill vara kvar lite längre och det hänger på er.