Bra dagar och stunder (en av många tusen)

Det är Roskildefestival i mitten av 90-talet. Vi har lånat ett tält som vi kallar ”Gula faran”. Det har tältväv och pinnarna är tjocka som krocketklubbor. Det är brunt och gult och högt nog att stå raklång i. Vi ville också ha en flagga så att vi skulle hitta tältet – det var innan vi visste att vårt tält skulle vara metern högre än alla andras på campingen. Vi ville gärna ha hemkommunens namn på flaggan men kommunens egna i centrum verkade väl riskfyllda att hala. Så det fick bli den lokala tennisklubbens. Efteråt lämnade vi tillbaka den nytvättad och prydligt hopvikt. Jag såg the Cure, sammanpressad bland 30 000 andra, tappade min klocka, drogs med och tappade fotfästet på Prodigy, Gene, Dylan, Blur, PJ Harvey och en massa andra. Trängsel. Knuffar. Och sedan när alla dom man stått tryckt mot försvinner blir det kallt. Det är natt och man är blöt och det blåser lite. Iskallt trots värmeböljan. Blött av svett, egen och kanske andras.

Men den största upplevelsen blir Mikael Wiehe. Bara av en slump glider vi in i tältet jag och en av mina vänner som jag rest med. Det är eftermiddag och sista dagen tror jag. Det är nästan stilla i tältet som skuggar från den gassande solen. Gulnat gräs under fötterna och tonerna av Titanic. Vi försvinner in i folkmassan, närmare scenen. Människor står glest och flyttar sig vänligt. Ingen trängsel, inget knuff, bara människor tillsammans. Människor i alla åldrar, som kunde varit mina föräldrar, som är småbarnsföräldrar med sina barn på axlarna och sådana som vi – tonåringar. Tillsammans sjunger vi nästan lika högt som Wiehe. Varenda text som vi alla kan utantill. Sånger om kamp och kärlek, solidaritet och sorg. Lite pretentiöst men så starkt ändå. Där i tältet känns världen fantastisk och allting möjligt. Vi tumlade ut i festivalen igen och försökte hålla i vad vi upplevt. Nu sitter jag i bilen på väg till landet igen med dig bak i bilen Snorpan. Radion spelar någon upphottad version av Wiehes ”Flickan och kråkan”. Den är jättedålig men texten är densamma. Men nu handlar den om min cancer.

FLICKAN OCH KRAKAN

Album : Kråksånger 1981

(Mikael Wiehe)

 

 

Jag satt häromdagen och läste min tidning,

en dag som så många förut.

Och jag tänkte på alla dom drömmar man drömt,

som en efter en har ta’tt slut.

Då såg jag en bild av en flicka,

med en skadskjuten kråka i famn.

Hon springer iväg genom skogen,

så fort som hon bara nånsin kan.

Hon springer med fladdrande lockar,

hon springer på taniga ben.

Och hon hoppas och tror och hon bönar och ber

att det inte skall vara försent.

 

Och flickan är liten och hennes hår är så ljust,

och hennes kind är så flämtande röd.

Och kråkan är klumpig och kraxande svart,

och om en stund är den alldeles död.

Men flickan hon springer för livet,

med en skadskjuten kråka i famn.

Hon springer mot trygghet och värme,

för det som är riktigt och sant.

Hon springer med tindrande ögon,

hon springer på taniga ben.

För hon vet att det är sant, det som pappa har sagt,

att finns det liv, är det aldrig försent.

 

Och jag började darra i vånda och nöd,

jag skaka av rädsla och skräck.

För jag visste ju alldeles tydligt och klart,

att det var bilden av mig som jag sett.

För mitt hopp är en skadskjuten kråka,

och jag är ett springande barn,

som tror det finns nå’n som kan hjälpa mig än,

som tror det finns nå’n som har svar.

Och jag springer med bultande hjärta,

jag springer på taniga ben.

Och jag bönar och ber, fast jag egentligen vet,

att det redan är all’es för sent.

 

Livsbejakelse

Å ena sidan förbereder jag mig för att dö. Å andra sidan kämpar jag för att leva. Man bör förstås inte låta det första ta över, för även om läkarna sagt att dom inget kan göra är hoppet aldrig ute. Oväntade sjukdomsförlopp förekommer.

Å ena sidan vara realist, å andra sidan hoppas.

Alla födelsedagspresenter och julklappar jag köper till dig nu, jag försöker tänka att om jag istället skulle bli frisk kan jag slå mig till ro första advent varje år när alla andra stressar och bara dricka glögg dagarna i ända. Inte bara tänka på det som saker inför min död. Läser om en medieprofil som cyklat ut över en klippa. Pang. Död. Inget förberett för någon. Saker han velat säga och göra aldrig gjorda. Vem som helst kan dö imorgon det vet ingen något om. Jag har åtminstone gjort vad jag kunnat.

Min kurator säger att jag gör saker som visar på min kamp också. Att jag inte bara förbereder min död. Jag har undersökt varje typ av behandlingsform och de olika för och nackdelarna med olika typer av cellgifter. Begärt second opinion från andra länder. Letat efter kliniska studier och nya experimentella mediciner mot min cancerform. Jag har uttömt alla världens vetenskapliga källor till information om min cancerform. Och jag försöker nu att genomföra den behandling som har bäst resultat. Rustar min kropp det mesta jag kan för att den ska klara av att genomföra den. Tränar för att bygga upp det som gifterna raserar. Äter rätt. Jobbar som om det jag gjorde skulle hinna bli klart. Undersöker alla typer av alternativa behandlingar och deras resultat. Men resultaten är nedslående.

För de alternativa behandlingarna finns det lika många motbevis mot deras effekt som det finns bevis för att de fungerar. För varje tillfrisknad björkaskedrickande och basisk kost-förtärande cancerpatient man kan hitta dyker någon som gjort samma sak men som dött upp. Det finns inga bevis för att det fungerar. Och om det skulle fungera, ja nog skulle den hårt ansträngde svenska sjukvården vilja dela ut dessa läkemedel istället för de cellgiftsdoser à 60 000 kronor eller mer som ges till 1000-tals patienter varje vecka? Men ingen av de systematiska undersökningar som gjorts, där man studerar många patienter och har en kontrollgrupp som får en annan behandling – visar några effekter. Visst ska man undvika vissa saker, socker, rökning, frukt och antioxidanter i för hög dos, dvs sådant som göder tumörer (återigen enligt 100-tals systematiska studier) men i övrigt är det ingen som vet något på riktigt. Besvärjelser, positivt tänkande och visualiseringar, det är det enda jag gör. Dö cancerjävel dö tänker jag för varje löpsteg. Jag knyter ihop nävarna på träningscykeln lutar mig fram och gormar kom igen vita blodkropparna öka! Jag sätter upp mål. 1 september. Pappas födelsedag. Advent. Jul. Din namnsdag. Vår bröllopsdag. Påsk. Vårdagjämningen. Mormors och morfars födelsedagar, din födelsedag, Midsommar, ända upp till din student och ditt körkort för folk säger till mig att sjuka och döende kan hålla sig vid liv bara för att kunna vara med vid en speciell dag. Min speciella dag är din studentdag men jag måste nog ha en massa småmål på vägen tänker jag. Nära varandra så jag ska kunna hålla ut mellan dom. Jag ger inte upp.

Men det finns inga enkla lösningar. Människor vill gärna ha sådana. Men cancer har inga. Och ingenting är så starkt i kampen mot cancern som cellgifter. Resten är en fis i rymden. Tyvärr. För det vore så mycket enklare om jag kunde fixa det här med att äta så nyttigt som jag redan gjort hela livet.