Är du det? Titta i spegeln min älskade dotter. Ser du något som kommer från mig? Jag önskar så att något litet fastnat på utsidan också. Jag kan se det i bilder ibland. Något i blicken. Något i skrattet vid munnen. Men hur blir det sedan när du är stor?
Igår satt Lia och jag på golvet i ditt rum medan du sprang runt och serverade kaffe i träkoppar. Sedan packade du ner en massa saker i en handväska från farmor och i en ryggsäck bad du Lia lägga ner din låtsatskamera innan du satte på dig den. Sedan vinkade du till oss och utbrast: Snorpan jobba. Hej då! Ut genom dörren och iväg. Efter en kort stund kom du tillbaka för att fylla på mer saker i väskan och sen gick du till jobbet igen. Efter ett tag fick inget mer plats. Då hade du redan stoppat ner en fickspegel, en i-pod, en sill och två citronklyftor i tyg samt en mjukisbroccoli till lunchen. Och en liten stekpanna i trä. Man glömmer ju ofta ta med sig något att laga i till jobbet har jag märkt. Och så står man där med en rå fisk och okokta grönsaker…Tygtallriken får dock inte plats. Du stoppar resolut in den under armen och traskar iväg. Under armen! Precis som jag gör med min bok när jag går till jobbet på morgonen och väskan är full. Precis som jag! Du.