Ode to Ylva

 

Man gör konstiga saker när man blir sjuk. Jag har en dejt. En dejt med någon jag träffat på internet. Vi ses vid café Muggen på Götgatspuckeln.

Jag ser henne på håll och känner igen henne direkt, vi har ju faktiskt setts en gång förut. I vintras. Då jag var frisk och hon precis blivit sjuk. Sedan dess har vi bytt plats. Hon har en gul kofta och skor som ser ut som mina balettskor och en peruk så snygg att ingen annan anar något. Förutom jag som provat samma i butiken. Hon ser stark och frisk ut och har precis kommit från fjällen. Cancern är borta ur hennes kropp och hon är på väg tillbaka. Jag ska åt andra hållet men hon tar sig tid med mig. Hon har hämtat hem en sten och torkade blommor från fjället till mig. Fastän vi inte känner varandra. Eller det gör vi kanske. Vi har delat våra tankar på nätet och har gått igenom samma strid. Jag har vunnit en gång och hon också. Men vi har också förlorat strider båda två. Hon förlorade sin mamma när hon var lika liten som du kommer att vara när du mister mig Snorpan. Jag vet inte om jag törs fråga men jag vill så gärna veta. Men hela hennes sett att vara och tala och tänka ger mig svaret. Hon är stark som jag vet inte vad. Omtänksam och varm. Fastän hon inte fick ha sin mamma kvar. Det ger mig hopp. Det kan gå bra. Det är klart att jag vet att det kan det. Men jag vill ju ha bevis…och där sitter hon.

Hon har ägg i frysen efter sin cancerbehandling och jag önskar så mycket jag kan att hon kan få uppleva det jag fått ha med dig. Denna oändliga outsinliga ständigt växande kärlek. I magen och sedan i världen utanför. Det finns inget annat som är likadant. Som är lika stort. Som är lika bra. Du är bäst Snorpan. Tack för att jag fått dig att älska.

Så små

På planet hem sitter du i pappas knä vid fönstret. Jag lutar mig åt andra hållet och lägger upp benen på sätet i mitten och tittar på er. Det knyter sig i hjärtat. Ni ser så små och ensamma ut i hörnet. Och snart är ni ensamma i världen. Bara du och pappa. En halv familj. Bilden blir så tydlig när jag ser er på håll. Det är outhärdligt och jag vänder på mig och trycker mig mot er. Jag är här nu. Vi är hela nu.