Försoning

Någon frågade mig om jag försonats med det som sker. Det är ett viktigt ord. Försoning. Men i det här sammanhanget tycker jag inte om det. Det låter som om jag accepterar och godkänner det som händer mig. Att jag tycker att det är ok att dö av min cancer och lämna mitt barn. Och det gör jag inte. Jag misstycker, hatar och spottar på mitt öde. Det suger, det är ruttet och jag avskyr varje millimeter av det. Jag spjärnar emot med allt jag har.

Men det jag har, det som gör att de flesta av mina dagar faktiskt är bra dagar just nu, det är en känsla av att jag klarar av att släppa taget. Att jag kan se det vackra i allt jag får snarare än att bara känna ilska över det jag inte kommer att få. Jag kan låta det fina glida genom mina fingrar i ett långsamt hej då. Fälten utanför bilfönstret igår när vi reste från Picardie, Eiffeltornets skugga och cidern i mitt glas. Se min dotter kramas med mina vänner, med sin mormor och dom som kommer att finnas där efteråt. Lita på att hennes fina pappa klarar det här. Att han kommer att lära sig steka köttbullar precis som jag, att mormor pannkakor är exakt likadana som mina, och att hon kommer veta hur mycket jag älskade henne och hur jag gjorde allt allt allt och lite till för att stanna kvar.  Jag kan dö. Jag är inte rädd för vad som händer sedan. Jag blir en del av en helhet någon annanstans. Kanske ses vi igen.

På andra platser sprängs människor i bitar varje dag. Pappor och mammor dödas av granater, översvämningar och barn svälter ihjäl. Andra mammor blir slagna av pappor och lever hela sina liv i misär. Jag skulle aldrig vilja byta mitt underbara fantastiska liv – även om det nu blir kort – mot något sådant. Jag är här och nu och imorgon också, och min vardag och min semester är fantastiska. Och tack vare andra människor som tänker på oss får jag uppleva en medmänsklighet och en sida av främlingar som jag tror få andra har upplevt. Min lilla Snorpan får varje dag pengar på sitt konto för en resa som jag inte kommer att kunna ge henne. Tack igen. Tack varje dag.