0 konsumtion

Jag tänkte att när det obehagliga mötet med läkaren om den senaste röntgen är avklarat ska jag köpa mig den där snygga kavajen till konferensen i september. Innan dess köper jag inget till mig själv tänkte jag. Men beskedet blev något annat än vad jag trodde. Nu är jag livrädd för att gå in i butiker där det kan finnas saker jag vill ha. Kläder till mig, nytt nagellack eller böcker. För jag behöver inget mer. Och jag hinner inte läsa fler böcker. Och jag tänker att det kommer att göra mig ledsen. Men när vi åker in till Paris idag och vi går in i en affär känner jag det plötsligt. Det finns inget ha-begär i mig längre. Ser rader av snygga klänningar som skulle passat mig, fina sjalar och ett par handväskor i precis min stil. Fotbollar. Inget lockar. Ingen smärta. Ingen saknad. Back to basics. Jag behöver bara mat och kärlek.

Till dig min älskade dotter vill jag köpa allt. Chokladkoppar, speglar och glassar. Till nu och till sedan. Jag är glad att du alltid kommer att ha Paris som ett andra hem. Farmor och farfar gör allt dom kan för dig. Leker på golvet och pussas och farmor har sytt ett badlakan med ditt namn på som du kan ha när du kommit hit. Trygghet och omtanke.

Vi har åkt alla karuseller vi sett i stan idag. Den vid Montmartre, den vid Eiffeltornet och den vid Champs de mars. Alla. Flera gånger. Jag har mått illa men det gör inget. Och låt inte farmor lura dig att man inte kan ha smycken på sig på stan i Paris utan att någon rycker dom av dig. Eller tro inte pappa när han säger att det är livsfarligt att ta metron till Abbesses. Dom överdriver. Låt Liza sköta snacket om du behöver någon som hjälper dig att övertyga dom.

Och till er andra ni underbara varma människor som läser och skriver till mig. Tack ja l¨ser och suger i mig. Hämtar styrka i era ord. Och nästan 18 000 kronor har kommit in till Snorpans resa. Och en massa reseförslag och nya vänner. Och fina artiklar i Aftonbladet. Och fler vänliga, värmande ord från andra.

Vad gäller cancerbehandlingar…de enda kliniska studier på gång för sena stadier av livmoderhalscancer görs i Spanien. Tro mig vi har kollat allt. Och eftersom det inte handlar om studier som kan bota känns det inte rätt att bryta upp och resa med familjen dit. Vi behöver vår vardag. Snorpan behöver den.  Vad gäller att leva länge med sin cancer och kunna bromsa med alternativa behandlingar är det väldigt olika för olika cancerformer. Ingen har någonsin levt i 10 eller 20 år med spridd livmoderhalscancer. Inte ens i 5 år. Inte ens de som ätit rätt och testat allt. Man kan hoppas på mirakel men man kan inte jämföra med andra cancerformer. Livmoderhalscancer är bland de sämsta sorterna att få återfall av.