Soran Ismail och Camp Sweden

Igår hände något konstigt. Mitt brev till dig Snorpan, det som bara lästs av andra cancerdrabbade, deras anhöriga och en och annan vän till mig nu på senare tid – lästes av tusentals människor. En vimmelmamma delade på sin blogg. Någon jag känner delade på Facebook, någon hon kände som var känd delade på Twitter. Pappas vänner och kollegor från Camp Sweden fick också reda på det. Pling pling pling sa det i pappas mail. Ni har mottagit en gåva. Om och om igen. Pengar till din resa Snorpan! Min ”insamling” som egentligen inte var tänkt som någon insamling, bara ett sätt att låta dom som läste och som jag pratade med hjälpa på avstånd i det lilla.

I hela Sverige satt nu tusentals människor och tänkte på dig och mig min lilla fis. Dom skrev till mig att dom grät. Att dom ville ge oss av sina dagar för att förlänga vår tid tillsammans. Att dom bad. Att dom hoppade. Att dom önskade. Att jag skulle dricka björkaska. Att det kanske faktiskt fanns hopp. Att vi skulle kämpa. Att dom var med oss. Att dom som själva förlorat sina föräldrar hade tyckt om det jag försker att göra.

Sedan ringde det på dörren. Ett blomsterbud. Vackra skära rosor och ljust ljust gröna blad och en liten björn till dig. Och ett kärleksfullt kort från ett par jag inte kände. Jag ringde blomsteraffären och sa att visst, någon kan ha skickat blommor, men själva kortet och blombuktten i sig hamnade nog fel i ert system. Men paret visade sig vara ett par fina katter i ett hus i Sörmland, från hon som från början delade på Facebook. Av blommor blir jag oftast arg. Kollegor och vänner som förstås menar väl, men jag har också samlat in pengar till blommor till sjuka kollegor som snart ska gå bort. Jag vill inte vara där ännu. Pengar i sjön och jag som inte ens blir glad. Jag ville inte ens öppna när blomsteraffären kom. Men blommorna var en kärleksbukett – inte en ”åh din stackare”-bukett och kortet likaså. Lika oväntat som att jag nu sitter och säger tack alla ni fantastiska, rara, omtänksamma, överraskande, stöttande människor. Alla Marior, Jörgens, Hampusar, Joels, Gorans, Evor, Christels, Ingos och så vidare och så vidare som på olika sätt gjorde vår dag bättre igår och Snorpans resa lite längre sedan. När jag gick och la mig igår hade ni givit oss nästan 7000kr!!!

Och tack Annika och Soran.