Au revoir Paris

Nästa vecka åker vi till farmor och farfar Snorpan. Jag vill säga hej då. Till familjen, dina småkusiner, till Eiffeltornet, mina minnen, croissanterna och dimman över klipporna i St Valéry. Sista gången vi var där var jag så glad. Vi åkte aldrig ens in till Paris för jag var som vi trodde då frisk. Jag behövde inte stressa och göra allt nu för det fanns ett sedan. Jag kunde välja. Sommaren innan åkte vi ned för att vara säkra på att vi hann om behandlingen inte skulle bitit. I våras kunde vi bara vara där ändå. Vi åker karusellen nedanför trapporna i Montmartre nästa gång istället. Och den tanken var värd allt.

Den genomsnittliga överlevnaden med den behandling jag får ligger mellan 5 och 7 månader. Det har redan gått en. Javisst jag kan ha tur och leva ett helt år, kanske två. Men det är inte särskilt sannolikt. Mina vita blodkroppar var låga från början och en vecka efter första behandlingen ligger dom redan farligt nära febergränsen. Då får man avbryta eller skjuta upp behandlingen. Då krymper tiden fortare. Det är nu eller aldrig.

Förlåt Snorpan att vi ska ut och fara, jag tror du helst skulle stanna i parken hemma vid vårt hus. Men mamma lovar att vi ska hänga massor i den nya klätterställningen på farmor och farfars gård. Jag vill bara sniffa lite franska bilavgaser, få skoskav i stan och dricka starkt kaffe och en slurk champagne med La Famille samtidigt.

Att göra slut

Ibland gör man slut med vänner och ibland gör man slut med sin käresta. Det händer. Man ändras och växer eller bara irriterar sig. Ibland väntar man för länge. Ibland gör man det för fort. Det finns inga bra tumregler som jag hittat så du får gå på känsla älskling. Men man kan också lita på andras omdöme ibland.

För några år sedan levde jag med någon annan än din pappa Snorpan. Alla gör vi misstag och det här var ett sådant. Jag försökte anpassa mig och passa in i en idealbild som inte var min egen. Jag surade och vek undan för griniga hugg från någon som inte visste hur man hanterar sina känslor. Till slut sa min vän att jag hade till och med 1 december på mig. Hade jag inte fått ordning på relationen till dess var jag tvungen att lova att göra slut. Livet är kort och man kan inte gå runt och vara miserabel, sa hon. Jag antog deadlinen och i december var inget bättre så jag höll mig undan och gled ur hennes grepp. Att göra slut är ju också jobbigt. Sen fick hon nog. Jag har fixat en andrahandslägenhet åt dig, Imorgon kväll är jag i stan så då kommer jag förbi med bilen och plockar upp dig och dina saker. Det är en Fiat så ta inga möbler. Ungefär. Jag packade väskor och sorterade ut foton och skivor som var mina medan surkartet var borta. Sedan briserade jag bomben när han kom hem och skyndande ner till en väntande bil. Det var februari och mörkt ute och folk hade fortfarande adventsstjärnor i fönstren. Jag lämnade samboskap, Hammarby sjöstad, trygghet, ekonomisk säkerhet, och god mat och bytte till mig en sunkig andrahandskvart vid Gullmarsplan (Stockholms ocharmigaste utkant). Hjärtat bultade och jag kände att detta var rätt. Hon körde bilen och det var ett äventyr. Äventyret kallat mitt nya bättre liv.

På kvällarna hyrde vi filmer hon och jag. En gång när vi tidigare varit i ungefär samma läge hade vi gått till videobutiken för att köpa 2 kg godis och hyra en film. Vi var eniga om att det inte fick vara någon smetig kärleksfilm som gudbevareoss slutade lyckligt. Hellre något om någon som dog  – men ingen katastroffilm med för mycket död och olycka. Hellre någon som rövats bort och kom tillbaka. Som var sjuk och blev frisk. Satt i rullstol och blev basketproffs eller hade en jobbig barndom och tog revansch. Någon som blev lycklig av andra skäl än kärlek. Kanske något om autism? Så fnissade vi ihop. Men när vi kom ner i butiken och expditien frågade om vi behövde hjälp sa min vän precis så. Jag skämdes ögonen ur mig.

Expiditen tittade på oss. Jaha, ni menar som en handikappfilm? Han stegade bort till hyllan och pekade ut I am Sam, Pianisten och andra mitt-i-prick-förslag. En ny genre hade fötts. Snorpan, jag hoppas att du kommer ha någon som min vän. Som du kan se handikappfilmer med när du har hjärtesorg och som hjälper dig att fatta svåra beslut. För ledsna dagar kommer, men dom blir kortare med någon annan vid din sida.