Min cancerhistoria

Några av er som läser frågar ibland om min sjukdomshistoria. Hur det hände och så. Jag har inte skrivit om det här eftersom bloggen från början – och fortfarande – riktar sig till min dotter och det inte var något jag ville ägna tid åt att berätta. Det finns det andra som kan dela med henne och det är inte det intressantaste som hänt mig om man säger så. Men för er andra; såhär var det…

I juni 2010 födde jag Snorpan. I slutet av året fick jag oregelbunden mens som kom tillbaka under amningen. Det visade sig att det inte var oregelbunden mens utan blödningar från en tumör i livmoderhalsen. Min barnmorska som jag kontaktade när blödningarna kom – bara för att höra om det var normalt – sa att detta är helt normalt  efter en graviditet – MEN jag tycker du ska ta ett cellprov bara för säkerhets skull. Hade jag inte gjort det hade jag nog inte levt nu. Tumören som upptäcktes i januari var redan då i ett mycket sent stadie 2b – vilket innabar att den inte kunde opereras. Från mitten av april t om 1 juni 2011 fick jag därför cellgifter (cisplatin x6) och yttre strålning (25st) samt brachy (3 st). Ja, det är flera månader mellan diagnos och behandling för så ser tyvärr cancervården ut idag. Man får vänta för det är många som är sjuka.

I september 2011 gjordes en utvärderning av behandlingen och jag betraktads som cancerfri efter MR och CT/PET. Därefter har jag gått på kontroll var 3e månad. I maj 2012 fick jag ont i ryggen - en vanlig biverkning av strålbehandling, men för att utesluta något annat gjordes en MR som visade en förstorad lymfkörtel. Då gjordes ytterligare en CT/PET som visade att cancern kommit tillbaka spridd i hela kroppen. Mot återfall i livmoderhalscancer finns idag inga bra behandlingar om det inte rör sig om ett väl avgränsat (ofta lokalt) återfall. Det jag får nu är en cellgiftsbehandlng med målet att bromsa cancerns framväxt. Mina chanser var vid första diagnosen 65-70% att bli botad (symptomfri efter 5 år) men jag var bland de andra procenten.

Jag har alltid gjort alla mina cellprover jag blivit kallad till i livet utan att dessa visat några som helst cellförändringar. Det sista jag gjorde ägde rum sommaren 2009. 1.5 år innan tumören upptäcktes. Idag är screeninprocessen av cellproverna mycket dålig – enligt läkarna på Radiumhemmet skulle man behöva kalla alla kvinnor varje år för att verkligen kunna säga att testerna fungerar. Men det är dyrt. Mitt råd till alla är därför att på egen hand passa på att ta ett hos gynekologen när ni är där nästa gång – utöver dem man kallas till. Kostar ingenting. Känns ingenting. Kan rädda liv. Men jag tycker också att vaccination är lysande. I synnerhet om man har någon i släkten som haft cellförändringar eller livmoderhalscancer. För kroppens oförmåga att läka ut humant papillonvirus är ärftlig.

Jag är 36 år. Vegetarian sedan tonåren. Har tränat dans, klättring, löpning och en massa annat som En svensk klassiker och vanlig styrketräning. Skulle aldrig drömma om att röka, supa eller leva osunt. Livmoderhalscancer är inte en livsstilssjukdom. Till yrket är jag forskare. Så mitt sätt att samla information om min sjukdom och olika behandlingsmetoder kanske skiljer sig lite från andras. Jag läser vetenskapliga tidskrifter och studerar databaser över kliniska studier och vill veta vad mina odds är. Jag undersöker med samma noggrannhet hur det känns i mig att veta att jag förmodligen kommer att dö inom det närmsta halvåret. Och det är framförallt det senaste som min blogg handlar om.

Jag hoppas att min historia kanske kan hjälpa någon annan att få ändan ur vagnen och vaccinera sig, ta ett extra cellprov eller bara vara glad att de inte drabbats av något liknande än. Sköt om er.

Semesterfirarna

Vi åker tidigt från stan. Musiken högt på radion och känslan av fredag i kroppen fastän det är onsdag. Regnkläder, mackor, bananer, videokamera, badkläder och solkräm. Precis som vilka semesterfirare som helst. Men hela tiden finns ”det där andra”. I bagaget ligger också värktabletterna, nödnumret till onkologakuten om benmärgsdepressionen skulle slå till redan nu och kanske några extra videokassetter och kamerabatterier. För vi tar inte bara bilder lite hipp som happ för att det är roligt. Vi dokumenterar allt vi gör i ett panikslaget försök att bevara så många bilder av dig och mig tillsammans som vi bara kan. Om du skulle vilja se hur vi lekte tillsammans. Om du skulle vilja se hur jag såg ut när du kramar mig. Om om om…

Våra underbara fina rara vänner har bjudit oss på en Komlårdentripp. Vi vänder på varje krona vi har och väger för och emot. Varje utsvävning nu betyder ett hål i ekonomin sedan. Sedan när bara pappa finns kvar för att se till att alla räkningar betalas. Pappa som idag inte har ett heltidsjobb. Så mina vänner, kollegor och vänners föräldrar har samlat ihop till vår semester. Vi vet inte hur vi ska säga tack, men hoppas att våra skratt under dessa magiska dagar räcker en bit på vägen. Pappa trycker plattan i mattan och vi är framme precis när parken öppnar. Vi tar den branta backen upp mot safarin och du studsar av lycka när du ser vart vi är på väg – en linbana! Lejonen sover utsträckta på rygg och Bråvikens blågråa vatten där borta fyller horisonten. Du hittar björnar som vi inte sett och jag tänker inte på något annat.

Efteråt promenerar vi genom apkvarteret och du ser schimpansmammorna bära sina små små apbebisar på ryggen. Mamma bära ryggen! Utropar du uppmanande och jag traskar genom savannen och mot lunchen med min lilla apa på ryggen. Min aptit har kommit tillbaka efter den första behandlingsveckan. Jag kan äta igen. Pannkakor, västerbottenpaj, salladsbuffé, pasta och bröd frossar vi i i en salig blandning. Det regnar lite när vi går ut och du är så lycklig över att få fälla upp ditt Alfonsparaply. Vi går mot delfinshowen och hoppas du ska kunna hålla dig vaken. Jag tittar på andra familjer med större barn. Tittar på dem och tittar på min sorg. Vi kommer inte att gå här när du är en sur tonåring som bara vill gå i butikerna och kolla snäckhalsband. Vi kommer inte att gå här som dom där, två 7-åringar med små små flätor i hela håret. Jag avundas dem. Alla. Jag tittar på en pappa i rullstol och önskar vi kunde byta.

Inne hos delfinerna är det lättare. Det går inte att tänka på något annat. Vidrig Marcoolio-musik i högtalarna. Vatten med färgat strålkastarljus. Människor som klappar i takt och smöriga deflinskötarsnubbar. Det är kitschigt och underbart uppslukande och jag sjunger högljutt med i Värsta schlagern med tårar i ögonen. För att jag får vara med. Vi blir blöta av hoppande delfiner och du tittar storögt på när de får mat precis framför oss. Jag tänker att alla andra fiskar vi tittar på framöver kommer verka ganska taffliga i jämförelse med det här. Kom igen nu Gäddan – hoppa! … Jag tittar på delfinskötarkillarna och tänker att dom verkar vara ett par. Och att dom väl ändå har världens mest harmoniska och sköna jobb. Tre gånger om dagen delar dom ut fisk till andra större fiskar som pussas, hoppar och puttar runt dem i vattnet. Det sprakar av färger och ljus. Det smittar och jag suger upp all glädje jag kan.