Behandlingsdag 3: Here we go

Hade inte trott att cellgifterna skulle sänka mig så. Mådde ju ganska bra förra året. Nu känns det som om kroppen inte orkar mer redan nu, som om slaget är förlorat redan innan det riktigt börjat. Jag tar djupa andetag, läser meddelanden från vänner som skickar energi från norska fjäll och från Bandhagen. Försöker ladda allt jag kan för att orka stå emot. Dag 3 idag med bara en timmes behandling och akupunkturnålar mot illamåendet. Sovit gott i natt och igårkväll var jag så pigg att jag kunde natta dig Snorpan. Vi läste böcker om att Knacka på, om Ma Maman och Max. Jag sjöng Sov du lille videung och Vem kan segla förutan vind fast på slutet kom tårarna så det blev bara en massa hummande istället. Sedan höll jag dig i handen tills du somnade. Och en liten stund till. Och ännu en stund.