Så små

På planet hem sitter du i pappas knä vid fönstret. Jag lutar mig åt andra hållet och lägger upp benen på sätet i mitten och tittar på er. Det knyter sig i hjärtat. Ni ser så små och ensamma ut i hörnet. Och snart är ni ensamma i världen. Bara du och pappa. En halv familj. Bilden blir så tydlig när jag ser er på håll. Det är outhärdligt och jag vänder på mig och trycker mig mot er. Jag är här nu. Vi är hela nu.

Behandling inställd

Vita blodkroppar för låga. Spruta mot det och vänta en vecka för att se vad som händer. NEEEEEJ! Jag som mår så bra. Tränat som en tok idag och inte det minsta trött. Hur kan min kropp vara så trasig innuti när det inte syns eller känns? Kom igen nu vita laget! Pigga på er så att vi kan piska cancern nästa vecka istället.

Gammelmormor 2

Vi hoppar in i bilen och åker norrut. Jag kan inte hålla mig vaken i den varma bilen och missar de vidsträckta fälten den här gången. I Abbeville stannar vi och parkerar på gården. Förra gången tog vi med oss gammelmormor till havet, den här gången har hon brutit armen och vägrar gå ut för att ingen ska se hur hon ser ut med sitt gips. Hon är 84 år och vill klara sig själv. Det är hårdnackade damer i norr. Hon säger att hon tänkt så mycket på vår promenad vid havet förra året, hur vi gick i armkrok och pratade. Dåliga dagar tänker hon på det och på mig. Jag får tårar i ögonen för jag har också tänkt så mycket på den dagen. Hur lycklig den annars så bittra damen var med dig Snorpan. Hur hon ville berätta om sitt liv, sin region, om tåget, om hur det var förr. Precis som min mormor var hon stins. Så kanske blir du lika tokig i tåg som din mormor är. Jag skriver brev till henne ganska ofta och skickar bilder på dig och berättar om hur vi har det och hon säger att du är hennes solstråle. Hon har köpt en liten pic nic-väska med en dockservis i porslin och du serverar kaffe till alla hennes prydnadsdockor. Hon ger mig fyra till av sina små porslinsaskar och i den ena lägger jag två snäckor som jag plockade när det var ebb vid havet vid Cap Hornu. Den blir din när du vill. Den är från mig och gammelmormor. Hon är ledsen att hennes barn inte hör av sig, att hennes barnbarn som fått barn inte ringer och berättar. Hon har inte varit så snäll. Men att försonas med sina nära är viktigare än allt. Tack vare dig Snorpan har mormor och gammelmormor börjat träffas igen. Tack vare dig och mig som skriver brev, skickar teckningar och bilder har banden knutits samman på nytt. Människor kan ändra sig och dom kan ångra sig. Ingenting är någonsin för sent mellan människor. Allt går att göra om och göra rätt. Bara man kan lägga åt sidan och gå vidare kan man skapa något nytt. Glöm inte det.

Sedan reser vi vidare till havet. Gammelmormor säger att vi inte får stanna längre för hon vill att vi ska ta vara på tiden i hennes fina del av landet. Vi checkar in på drömhotellet där allt är stilla och grönt. Havet har dragit sig tillbaka och på havsbotten betar fåren. Jag frossar i allt det franska. I cider, i salt vind, taboulé och björnbär. På kvällen när du somnat dricker vi champagne och äter ost.

Vi badar i poolen och du simmar som en fisk. Andra barn är rädda för vattnet och du kastar dig ifrån kanten. Snorpan simma! Skriker du. De andra gästerna är lugna, pratar tyst, ingen stör någon. Alla ler. Inte en pool med 43 upplåsbara delfiner och någon som hoppar bomben. Alla simmar stilla och du glider runt på mage eller på min rygg. Svalorna har byggt bon som man kan titta på vid huset. Sanddynor och stenhus och ingenting är i plast.

Jag älskar allt det franska. Det där fina och liksom lite snirkliga men väldigt opraktiska. Fönsterluckorna (jag menar det finns ju numera persienner och rullgardiner i resten av världen…) kläderna (barnkläder med insvängd midja, hallå barn är tjockast på mitten), vitlöksflätorna (!?) den allt för starkt parfymerade tvålen och toalettpappret med syréndoft (…).

Jag ska göra allt jag kan för att kunna åka tillbaka. Det känns redan som om jag lurar cancern för det var inte sista gången jag och din pappa åkte iväg för att ta oss en drink på kvällen som vi gjorde i tisdags. För vi ska minsann göra det ikväll igen! Så det så!

Bajs

Vi har alltid varit överens om att du inte ska äta en massa socker och E-ämnen så godis har alltid varit uteslutet så länge vi kan bestämma. När vi äter pannkaka med din bästis beställer vi mammor utan grädde och med bara lite sylt. Inga kakor eller bullar till vardags och tårtan på din två-årsdag åt jag och din bästis mamma upp, ni två ville faktiskt inte ha. Så choklad och liknande är faktiskt helt okända koncept för dig än så länge. Inte för att vi oroar oss överdrivet för att du ska bli tjock eller få hål i tänderna, men man har hela livet på sig att proppa sig full med onyttigheter. Man behöver inte börja redan innan man kan välja själv. Och dessutom blir du helt salig över riskakor till fikat och vatten att dricka istället för saft. Du tycker till och med att saft är äckligt.

Så när matbrickan på planet ner till Paris dyker upp med en stor chokladmuffins tronandes i mitten tittar du frågande, pekar och säger misstroget: Bajs? Eh…nej. Choklad. Bajs!?

Försoning

Någon frågade mig om jag försonats med det som sker. Det är ett viktigt ord. Försoning. Men i det här sammanhanget tycker jag inte om det. Det låter som om jag accepterar och godkänner det som händer mig. Att jag tycker att det är ok att dö av min cancer och lämna mitt barn. Och det gör jag inte. Jag misstycker, hatar och spottar på mitt öde. Det suger, det är ruttet och jag avskyr varje millimeter av det. Jag spjärnar emot med allt jag har.

Men det jag har, det som gör att de flesta av mina dagar faktiskt är bra dagar just nu, det är en känsla av att jag klarar av att släppa taget. Att jag kan se det vackra i allt jag får snarare än att bara känna ilska över det jag inte kommer att få. Jag kan låta det fina glida genom mina fingrar i ett långsamt hej då. Fälten utanför bilfönstret igår när vi reste från Picardie, Eiffeltornets skugga och cidern i mitt glas. Se min dotter kramas med mina vänner, med sin mormor och dom som kommer att finnas där efteråt. Lita på att hennes fina pappa klarar det här. Att han kommer att lära sig steka köttbullar precis som jag, att mormor pannkakor är exakt likadana som mina, och att hon kommer veta hur mycket jag älskade henne och hur jag gjorde allt allt allt och lite till för att stanna kvar.  Jag kan dö. Jag är inte rädd för vad som händer sedan. Jag blir en del av en helhet någon annanstans. Kanske ses vi igen.

På andra platser sprängs människor i bitar varje dag. Pappor och mammor dödas av granater, översvämningar och barn svälter ihjäl. Andra mammor blir slagna av pappor och lever hela sina liv i misär. Jag skulle aldrig vilja byta mitt underbara fantastiska liv – även om det nu blir kort – mot något sådant. Jag är här och nu och imorgon också, och min vardag och min semester är fantastiska. Och tack vare andra människor som tänker på oss får jag uppleva en medmänsklighet och en sida av främlingar som jag tror få andra har upplevt. Min lilla Snorpan får varje dag pengar på sitt konto för en resa som jag inte kommer att kunna ge henne. Tack igen. Tack varje dag.

 

0 konsumtion

Jag tänkte att när det obehagliga mötet med läkaren om den senaste röntgen är avklarat ska jag köpa mig den där snygga kavajen till konferensen i september. Innan dess köper jag inget till mig själv tänkte jag. Men beskedet blev något annat än vad jag trodde. Nu är jag livrädd för att gå in i butiker där det kan finnas saker jag vill ha. Kläder till mig, nytt nagellack eller böcker. För jag behöver inget mer. Och jag hinner inte läsa fler böcker. Och jag tänker att det kommer att göra mig ledsen. Men när vi åker in till Paris idag och vi går in i en affär känner jag det plötsligt. Det finns inget ha-begär i mig längre. Ser rader av snygga klänningar som skulle passat mig, fina sjalar och ett par handväskor i precis min stil. Fotbollar. Inget lockar. Ingen smärta. Ingen saknad. Back to basics. Jag behöver bara mat och kärlek.

Till dig min älskade dotter vill jag köpa allt. Chokladkoppar, speglar och glassar. Till nu och till sedan. Jag är glad att du alltid kommer att ha Paris som ett andra hem. Farmor och farfar gör allt dom kan för dig. Leker på golvet och pussas och farmor har sytt ett badlakan med ditt namn på som du kan ha när du kommit hit. Trygghet och omtanke.

Vi har åkt alla karuseller vi sett i stan idag. Den vid Montmartre, den vid Eiffeltornet och den vid Champs de mars. Alla. Flera gånger. Jag har mått illa men det gör inget. Och låt inte farmor lura dig att man inte kan ha smycken på sig på stan i Paris utan att någon rycker dom av dig. Eller tro inte pappa när han säger att det är livsfarligt att ta metron till Abbesses. Dom överdriver. Låt Liza sköta snacket om du behöver någon som hjälper dig att övertyga dom.

Och till er andra ni underbara varma människor som läser och skriver till mig. Tack ja l¨ser och suger i mig. Hämtar styrka i era ord. Och nästan 18 000 kronor har kommit in till Snorpans resa. Och en massa reseförslag och nya vänner. Och fina artiklar i Aftonbladet. Och fler vänliga, värmande ord från andra.

Vad gäller cancerbehandlingar…de enda kliniska studier på gång för sena stadier av livmoderhalscancer görs i Spanien. Tro mig vi har kollat allt. Och eftersom det inte handlar om studier som kan bota känns det inte rätt att bryta upp och resa med familjen dit. Vi behöver vår vardag. Snorpan behöver den.  Vad gäller att leva länge med sin cancer och kunna bromsa med alternativa behandlingar är det väldigt olika för olika cancerformer. Ingen har någonsin levt i 10 eller 20 år med spridd livmoderhalscancer. Inte ens i 5 år. Inte ens de som ätit rätt och testat allt. Man kan hoppas på mirakel men man kan inte jämföra med andra cancerformer. Livmoderhalscancer är bland de sämsta sorterna att få återfall av.

Mer tack…

…och tack och tack och tack och lite mer än 10 000 tack. Varenda krona är så betydelsefull för oss. Inte bara för att den kan täcka en punka på cykeln i Skagen till Snorpan eller en bakfylleburgare i Berlin..utan för att den betyder att någon tänkt på oss. Värmts av oss. Kännt med oss. Att världen är lite bättre än man tror. Och att människor är fina. Jag gillar er alla! I helgen har den tanken legat som en skön bomull runt det onda.

Men det är svårt att ta emot saker. Från er och från vänner. Det är svårt att känna att man inte kan klara sig själv och ge sin familj det man vill. Det tar emot att be om hjälp. Men någon sa till mig att det mina vänner som bjöd oss till Kolmården och till Frankrike gör - det är att ge vår familj tid för varandra. Tid utan tankar på pengar och småsaker. Bara här och nu vi tre. Då kändes det lättare. Det blev liksom en sak – snarare än pengar som gavs bort. Det kändes inte lika mycket som att vi tiggde och var skyldiga.

På lördagen fortsatte konstigheterna. Halv nio ringde det på dörren. Det var ett bud med en tårta. Jag tittade på kartongen och menade att jag inte beställt någon tårta. Budet tittade förvånat på mig och undrade om jag kanske inte fyllde år? En skär prinsesstårta från Thelins. Thelins kondis för er som inte bor i Stockholm är stans bästa semmelbageri och lyxbakelsemecka. När du var i min mage Snorpan, och vi var på ultraljud och andra grejer, då brukade vi köpa semlor där för det låg precis mitt emot. Eller andra smarriga saker. Det var liksom vårt gravidfik. Fast redan innan dess var det mitt brudklänningsfik. För sömmerskan som fixade med klänningen bodde precis brevid. Man skulle kunna tro att jag hittade på saker att göra där i närheten bara för att få anledning att gå förbi Thelins. Och nu på morgonen dyker en tårta därifrån upp helt oförhappandes. Pappa är på väg till jobbet och du och jag till landet så jag hugger den brutalt i två delar och tar med mig den ena. Morfar kommer att gå i taket av lycka. Jag ger dig rosen. Du som knappt ätit en bulle förut knör in den hel i munnen. Gott! Säger du helt förbluffad. Tack tårtguden!

Soran Ismail och Camp Sweden

Igår hände något konstigt. Mitt brev till dig Snorpan, det som bara lästs av andra cancerdrabbade, deras anhöriga och en och annan vän till mig nu på senare tid – lästes av tusentals människor. En vimmelmamma delade på sin blogg. Någon jag känner delade på Facebook, någon hon kände som var känd delade på Twitter. Pappas vänner och kollegor från Camp Sweden fick också reda på det. Pling pling pling sa det i pappas mail. Ni har mottagit en gåva. Om och om igen. Pengar till din resa Snorpan! Min ”insamling” som egentligen inte var tänkt som någon insamling, bara ett sätt att låta dom som läste och som jag pratade med hjälpa på avstånd i det lilla.

I hela Sverige satt nu tusentals människor och tänkte på dig och mig min lilla fis. Dom skrev till mig att dom grät. Att dom ville ge oss av sina dagar för att förlänga vår tid tillsammans. Att dom bad. Att dom hoppade. Att dom önskade. Att jag skulle dricka björkaska. Att det kanske faktiskt fanns hopp. Att vi skulle kämpa. Att dom var med oss. Att dom som själva förlorat sina föräldrar hade tyckt om det jag försker att göra.

Sedan ringde det på dörren. Ett blomsterbud. Vackra skära rosor och ljust ljust gröna blad och en liten björn till dig. Och ett kärleksfullt kort från ett par jag inte kände. Jag ringde blomsteraffären och sa att visst, någon kan ha skickat blommor, men själva kortet och blombuktten i sig hamnade nog fel i ert system. Men paret visade sig vara ett par fina katter i ett hus i Sörmland, från hon som från början delade på Facebook. Av blommor blir jag oftast arg. Kollegor och vänner som förstås menar väl, men jag har också samlat in pengar till blommor till sjuka kollegor som snart ska gå bort. Jag vill inte vara där ännu. Pengar i sjön och jag som inte ens blir glad. Jag ville inte ens öppna när blomsteraffären kom. Men blommorna var en kärleksbukett – inte en ”åh din stackare”-bukett och kortet likaså. Lika oväntat som att jag nu sitter och säger tack alla ni fantastiska, rara, omtänksamma, överraskande, stöttande människor. Alla Marior, Jörgens, Hampusar, Joels, Gorans, Evor, Christels, Ingos och så vidare och så vidare som på olika sätt gjorde vår dag bättre igår och Snorpans resa lite längre sedan. När jag gick och la mig igår hade ni givit oss nästan 7000kr!!!

Och tack Annika och Soran.