Gym och Korpen

 

Spruta i magen för att boosta vita blodkroppar, en timme på gymet med god förhoppning om rejäl träningsvärk imorgon. Några liter tårar över allt jag inte får göra med dig Snorpan. Min bottenlösa sorg över att inte få möta dig som 8-åring efter en skolavslutning. Mitt otröstliga jag som inte får bråka med dig som 16-åring när du kommit hem för sent. Mitt ledsna, ledsna hjärta som brister över att vi inte får fira jul tillsammans när du blivit så stor att tomten kanske verkar osannolik och du frågar mig var morfar håller hus? Jag hatar det, jag hatar det. Jag vill leva med dig. Jag vill vara där och prata länge med dig efter skolan varje dag. Jag med alla mina ord som vill ut. Jag med alla mina tankar jag vill dela, lyssna på dina ord. Kanske blir du som jag en pladderkvarn? Eller som pappa som man får lura orden ur? Det får jag aldrig veta. Du pratar en massa nu men det är inte så lätt att förstå. Kanske blir du inte det för att ingen lockar dig att prata. Jag är rädd för att du inte ska bli allt du kunnat bli, för att en förälder är så mycket mindre än två. Att du aldrig ska få chansen att bli allt du kunde. Att du missar all min kärlek jag velat ge dig. Jag vill inte förlora dig. Jag vill inte att du ska förlora mig det är så galet orättvist.

Har jag sagt att jag älskar korpfotboll? Pappas fina lag har samlat in pengar till din resa när du tar studenten. Människor jag aldrig träffat och inte du heller. Dom har tänkt på oss, dom tänker på din pappa, mailar och frågar, klappar på ryggen, finns där. Svenskt föreningsliv is the shit. Dom vann med 1-0 igår också. Grattis!

Äta ute

 

Jag väntar på bättre väder. Så att vi kan gå ut och äta. Laga mat på lilla gasköket och mysa någonstans på en sten. Jag har köpt en ny gasplupp och du har fått välja en egen spork och en kåsa. Helst ska man vara lite morgongrusig i ögonen och blicka upp mot en bergstopp men jag tror att Hammarbybacken härintill kan funka. Koka makaroner, blanda med ost och kanske steka några små köttbullar till dig. Saftsoppa och lite nötter och russin som efterrätt.

I fjällen är den bästa frukosten havregrynsgröt med nyplockade hjortron. Thé som kallnar alltför fort men doftar ljuvligt. Tår som är lite stela från alla kilometer man gick igår och nya torra strumpor. Tanborsten och sedan ner med det sista i packningen. Ikväll går jag ner i källaren och plockar fram liggunderlaget och tjatar på vädret att skärpa sig. Jag vill gå ut och äta med dig Snorpan.

Att tycka om sig själv

 

Jag tänkte på det idag. Att tycka om sig själv. Jag hoppas att du tycker om dig själv Snorpan. Det borde du göra. Du är fantastisk. Två starka ben, ett glatt leende och en vilja att lära dig nya saker varje dag. Alla borde tycka om sig själva mer, då vore världen en bättre plats. Ingen människa som tycker om sig själv är snål, elak eller ger igen för småsaker. Ingen människa som är nöjd med sig själv är självupptagen eller egoistisk och kalkylerar för att inte vara den som ger mest och ”förlorar”. Den vet att den är värd att älskas och vågar därför älska tillbaka. Det kanske låter förmätet på något vis, men jag har alltid gillat mig själv. Visst var tonåren jobbiga med finnar, spinkiga ben och töntiga killar. Men innerst inne visste jag att bättre tider skulle komma. Grunden hade mormor och morfar lagt. Jag visste att det inte var något fel på mig. Att jag hade rätt att vara hur jag ville. Att jag var värd något för att jag var jag. Inte för att jag gjorde eller inte gjorde vissa saker. Såg ut på ett visst sätt eller inte. Presterade.

Dansen gjorde att jag alltid kände mig nära min kropp på något viss. Kontroll och känsla för vad jag klarade. En uppskattning av vad jag kunde. Stå på tå hur länge som helst. Tre varv på piruetterna och aldrig bli trött av sit-ups. Att veta att man orkar hänga och når upp när man hoppar utan att tappa balansen. Jag hoppas du fått prova att dansa du med. Vi dansar ju en massa nu till Nassim el Fakir och annat förstås. Jag hoppas du hittar något du tycker om, som du är bra på och som ger dig styrka, självförtroende och en tillit till att du klarar allt vad du vill. En flykt om det behövs. En värld som är din egen.

Nu när min stackars kropp attackeras av onda cancerceller gäller det att hitta ett sätt att gilla den trasiga kropp jag snart kommer att ha. Märker efter dagens omgång cellgifter att jag blir trött av att springa ikapp med dig från förskolan. Det har jag inte blivit någon gång förut. Jag tänker att jag måste skaka av mig den här förkylningen så jag kan gå till gymet på fredag och bygga upp mig igen. Eller åtminstone spela lite dansspel med wii.

Det här med detox och rätt kost är inget för mig. Eller vad ska man detoxa från när man inte äter några halvfabrikat, aldrig druckit läsk, rökt, druckit, inte äter mjölmat, mycket socker eller kött? Jag har ätit rätt hela mitt liv. Jag har inget att avgifta mig från. Min cancer fortsatte att växa trots det. Därför är jag själaglad över cellgifterna nu. Det är inte läskigt eller tungt att gå dit. Det känns som fest. Något som handgripligen hjälper mig att leva. Fler dagar med dig mitt lilla hjärta. Och med pappa. Och med mormor och morfar. Och med vännerna. Det är veckorna utan behandling som är tunga och ger mig ångest.

Behandling imorgon!

Strålande väder! Blytunga skyar och underbara pölar ute. Och imorgon ska jag få mina cellgifter. Det kunde inte varit bättre. Eller det kunde det ju verkligen, men givet läget var det det allra bästa som kunde hända idag.

Kom igen cellgiftet kom igen – spola rent, krymp och skräm cancercellerna på flykten. Ni vet att ni kan!

Du sover snorig i sängen efter en skön solig helg i stugan. Kantarellerna är redo att stekas och hoppet har kommit tillbaka. Jag packar undan alla presenterna till dig som jag samlat på mig. Det gör ont i magen att se dem och idag ska jag inte dö. Inte av cancern i alla fall. Saknar några födelsedagar än och det svåraste är korten. Då kommer tårarna. Jag vill ju skriva glada kort men allt jag får ur mig är hur ledsen jag är över att inte få vara med.

Bra dagar och stunder (en av många tusen)

Det är Roskildefestival i mitten av 90-talet. Vi har lånat ett tält som vi kallar ”Gula faran”. Det har tältväv och pinnarna är tjocka som krocketklubbor. Det är brunt och gult och högt nog att stå raklång i. Vi ville också ha en flagga så att vi skulle hitta tältet – det var innan vi visste att vårt tält skulle vara metern högre än alla andras på campingen. Vi ville gärna ha hemkommunens namn på flaggan men kommunens egna i centrum verkade väl riskfyllda att hala. Så det fick bli den lokala tennisklubbens. Efteråt lämnade vi tillbaka den nytvättad och prydligt hopvikt. Jag såg the Cure, sammanpressad bland 30 000 andra, tappade min klocka, drogs med och tappade fotfästet på Prodigy, Gene, Dylan, Blur, PJ Harvey och en massa andra. Trängsel. Knuffar. Och sedan när alla dom man stått tryckt mot försvinner blir det kallt. Det är natt och man är blöt och det blåser lite. Iskallt trots värmeböljan. Blött av svett, egen och kanske andras.

Men den största upplevelsen blir Mikael Wiehe. Bara av en slump glider vi in i tältet jag och en av mina vänner som jag rest med. Det är eftermiddag och sista dagen tror jag. Det är nästan stilla i tältet som skuggar från den gassande solen. Gulnat gräs under fötterna och tonerna av Titanic. Vi försvinner in i folkmassan, närmare scenen. Människor står glest och flyttar sig vänligt. Ingen trängsel, inget knuff, bara människor tillsammans. Människor i alla åldrar, som kunde varit mina föräldrar, som är småbarnsföräldrar med sina barn på axlarna och sådana som vi – tonåringar. Tillsammans sjunger vi nästan lika högt som Wiehe. Varenda text som vi alla kan utantill. Sånger om kamp och kärlek, solidaritet och sorg. Lite pretentiöst men så starkt ändå. Där i tältet känns världen fantastisk och allting möjligt. Vi tumlade ut i festivalen igen och försökte hålla i vad vi upplevt. Nu sitter jag i bilen på väg till landet igen med dig bak i bilen Snorpan. Radion spelar någon upphottad version av Wiehes ”Flickan och kråkan”. Den är jättedålig men texten är densamma. Men nu handlar den om min cancer.

FLICKAN OCH KRAKAN

Album : Kråksånger 1981

(Mikael Wiehe)

 

 

Jag satt häromdagen och läste min tidning,

en dag som så många förut.

Och jag tänkte på alla dom drömmar man drömt,

som en efter en har ta’tt slut.

Då såg jag en bild av en flicka,

med en skadskjuten kråka i famn.

Hon springer iväg genom skogen,

så fort som hon bara nånsin kan.

Hon springer med fladdrande lockar,

hon springer på taniga ben.

Och hon hoppas och tror och hon bönar och ber

att det inte skall vara försent.

 

Och flickan är liten och hennes hår är så ljust,

och hennes kind är så flämtande röd.

Och kråkan är klumpig och kraxande svart,

och om en stund är den alldeles död.

Men flickan hon springer för livet,

med en skadskjuten kråka i famn.

Hon springer mot trygghet och värme,

för det som är riktigt och sant.

Hon springer med tindrande ögon,

hon springer på taniga ben.

För hon vet att det är sant, det som pappa har sagt,

att finns det liv, är det aldrig försent.

 

Och jag började darra i vånda och nöd,

jag skaka av rädsla och skräck.

För jag visste ju alldeles tydligt och klart,

att det var bilden av mig som jag sett.

För mitt hopp är en skadskjuten kråka,

och jag är ett springande barn,

som tror det finns nå’n som kan hjälpa mig än,

som tror det finns nå’n som har svar.

Och jag springer med bultande hjärta,

jag springer på taniga ben.

Och jag bönar och ber, fast jag egentligen vet,

att det redan är all’es för sent.

 

Livsbejakelse

Å ena sidan förbereder jag mig för att dö. Å andra sidan kämpar jag för att leva. Man bör förstås inte låta det första ta över, för även om läkarna sagt att dom inget kan göra är hoppet aldrig ute. Oväntade sjukdomsförlopp förekommer.

Å ena sidan vara realist, å andra sidan hoppas.

Alla födelsedagspresenter och julklappar jag köper till dig nu, jag försöker tänka att om jag istället skulle bli frisk kan jag slå mig till ro första advent varje år när alla andra stressar och bara dricka glögg dagarna i ända. Inte bara tänka på det som saker inför min död. Läser om en medieprofil som cyklat ut över en klippa. Pang. Död. Inget förberett för någon. Saker han velat säga och göra aldrig gjorda. Vem som helst kan dö imorgon det vet ingen något om. Jag har åtminstone gjort vad jag kunnat.

Min kurator säger att jag gör saker som visar på min kamp också. Att jag inte bara förbereder min död. Jag har undersökt varje typ av behandlingsform och de olika för och nackdelarna med olika typer av cellgifter. Begärt second opinion från andra länder. Letat efter kliniska studier och nya experimentella mediciner mot min cancerform. Jag har uttömt alla världens vetenskapliga källor till information om min cancerform. Och jag försöker nu att genomföra den behandling som har bäst resultat. Rustar min kropp det mesta jag kan för att den ska klara av att genomföra den. Tränar för att bygga upp det som gifterna raserar. Äter rätt. Jobbar som om det jag gjorde skulle hinna bli klart. Undersöker alla typer av alternativa behandlingar och deras resultat. Men resultaten är nedslående.

För de alternativa behandlingarna finns det lika många motbevis mot deras effekt som det finns bevis för att de fungerar. För varje tillfrisknad björkaskedrickande och basisk kost-förtärande cancerpatient man kan hitta dyker någon som gjort samma sak men som dött upp. Det finns inga bevis för att det fungerar. Och om det skulle fungera, ja nog skulle den hårt ansträngde svenska sjukvården vilja dela ut dessa läkemedel istället för de cellgiftsdoser à 60 000 kronor eller mer som ges till 1000-tals patienter varje vecka? Men ingen av de systematiska undersökningar som gjorts, där man studerar många patienter och har en kontrollgrupp som får en annan behandling – visar några effekter. Visst ska man undvika vissa saker, socker, rökning, frukt och antioxidanter i för hög dos, dvs sådant som göder tumörer (återigen enligt 100-tals systematiska studier) men i övrigt är det ingen som vet något på riktigt. Besvärjelser, positivt tänkande och visualiseringar, det är det enda jag gör. Dö cancerjävel dö tänker jag för varje löpsteg. Jag knyter ihop nävarna på träningscykeln lutar mig fram och gormar kom igen vita blodkropparna öka! Jag sätter upp mål. 1 september. Pappas födelsedag. Advent. Jul. Din namnsdag. Vår bröllopsdag. Påsk. Vårdagjämningen. Mormors och morfars födelsedagar, din födelsedag, Midsommar, ända upp till din student och ditt körkort för folk säger till mig att sjuka och döende kan hålla sig vid liv bara för att kunna vara med vid en speciell dag. Min speciella dag är din studentdag men jag måste nog ha en massa småmål på vägen tänker jag. Nära varandra så jag ska kunna hålla ut mellan dom. Jag ger inte upp.

Men det finns inga enkla lösningar. Människor vill gärna ha sådana. Men cancer har inga. Och ingenting är så starkt i kampen mot cancern som cellgifter. Resten är en fis i rymden. Tyvärr. För det vore så mycket enklare om jag kunde fixa det här med att äta så nyttigt som jag redan gjort hela livet.

Är du lik mig?

Är du det? Titta i spegeln min älskade dotter. Ser du något som kommer från mig? Jag önskar så att något litet fastnat på utsidan också. Jag kan se det i bilder ibland. Något i blicken. Något i skrattet vid munnen. Men hur blir det sedan när du är stor?

Igår satt Lia och jag på golvet i ditt rum medan du sprang runt och serverade kaffe i träkoppar. Sedan packade du ner en massa saker i en handväska från farmor och i en ryggsäck bad du Lia lägga ner din låtsatskamera innan du satte på dig den. Sedan vinkade du till oss och utbrast: Snorpan jobba. Hej då! Ut genom dörren och iväg. Efter en kort stund kom du tillbaka för att fylla på mer saker i väskan och sen gick du till jobbet igen. Efter ett tag fick inget mer plats. Då hade du redan stoppat ner en fickspegel, en i-pod, en sill och två citronklyftor i tyg samt en mjukisbroccoli till lunchen. Och en liten stekpanna i trä. Man glömmer ju ofta ta med sig något att laga i till jobbet har jag märkt. Och så står man där med en rå fisk och okokta grönsaker…Tygtallriken får dock inte plats. Du stoppar resolut in den under armen och traskar iväg. Under armen! Precis som jag gör med min bok när jag går till jobbet på morgonen och väskan är full. Precis som jag! Du.

20120824-202049.jpg

Om din mamma…

viktiga och oviktiga saker att veta. På temat listor.

Mammas favoritkakor:

1. Kanelsmockor (stora knapriga saker som liknar koblajor, finns kanske bara att köpa i Södertälje?)

2. Blåbärspaj, Gärna kall i kylen ”dagen efter”. Utan vaniljsås förstås. Blä.

3. Romsnegel (romsnäcka på svenska – danskt wienerbrödsmojäng med glasyr och sprit i)

4. Ryttarkaka

5. Chackrutor, men det har vi ju redan bakat tillsammans flera gånger du och jag. Första gången jag bakade det var jag kanske 11 år och på besök i Göteborg med min mormor och kusin Tommy som var bagare visade mig.

Mammas favoritparfymer (sött, mycket vanilj och blommor – too much of everything typ och ännu värre har det blivit efter alla sjukhusbesök där man inte får ha parfym och tvingas ha doften av plast, läskiga mediciner och oro i näsan istället. Stor dusch så fort man kommer hem. För guds skull inga ”sportiga” dofter. Vem vill ha parfym när man sportar för övrigt?)

1. Cacharel ”Amor amor”

2. Gucci II

3. Thierry Mugler ”Alien” (i urringingen och på halsen snarare än på handlederna)

4. Channel no 5 (den som Marilyn Monroe sov i. Enbart)

5. Jean Paul Gaultier (Classique)

Mammas favoritmat:

1. Pasta med bara riven ost och olivolja och salt. (Funkar alltid).

2. Lax med röd curry och kokosmjölk.

3. Varmrökt lax med romsås

4. Dillstuvad potatis

5. Moules marinières (precis som du just nu Snorpan)

Morgonljus

Jag har sagt det förut Snorpan och jag säger det igen. Morgonen är den bästa stunden på dygnet. Idag när vi går ner mot din förskola skiner solen sådär som den gör på hösten i fjällen. Ett vit-gult ljus som bländar på ett speciellt sätt när man fortfarande har morgontrötta klibbiga ögon och tovigt hår. Det speglar sig i berget eller i asfalten. Jag blundar vid pappersinsamlingen och önskar så mycket jag kan att vi får en sådan morgon tillsammans i fjällen någon gång. Stampar på kartongen och puttar in den i containern. Mamma bära, säger du. Jag lyfter upp dig och du blir sådär tung som du bara blir när du vill vara kvar i mina armar. Vi går in genom grinden och du kikar fram under luvan på regnjackan. Nyfiket men försiktigt. Snorpan! Ropar en av dina små vänner från rutchskanan.

Ode to Ylva

 

Man gör konstiga saker när man blir sjuk. Jag har en dejt. En dejt med någon jag träffat på internet. Vi ses vid café Muggen på Götgatspuckeln.

Jag ser henne på håll och känner igen henne direkt, vi har ju faktiskt setts en gång förut. I vintras. Då jag var frisk och hon precis blivit sjuk. Sedan dess har vi bytt plats. Hon har en gul kofta och skor som ser ut som mina balettskor och en peruk så snygg att ingen annan anar något. Förutom jag som provat samma i butiken. Hon ser stark och frisk ut och har precis kommit från fjällen. Cancern är borta ur hennes kropp och hon är på väg tillbaka. Jag ska åt andra hållet men hon tar sig tid med mig. Hon har hämtat hem en sten och torkade blommor från fjället till mig. Fastän vi inte känner varandra. Eller det gör vi kanske. Vi har delat våra tankar på nätet och har gått igenom samma strid. Jag har vunnit en gång och hon också. Men vi har också förlorat strider båda två. Hon förlorade sin mamma när hon var lika liten som du kommer att vara när du mister mig Snorpan. Jag vet inte om jag törs fråga men jag vill så gärna veta. Men hela hennes sett att vara och tala och tänka ger mig svaret. Hon är stark som jag vet inte vad. Omtänksam och varm. Fastän hon inte fick ha sin mamma kvar. Det ger mig hopp. Det kan gå bra. Det är klart att jag vet att det kan det. Men jag vill ju ha bevis…och där sitter hon.

Hon har ägg i frysen efter sin cancerbehandling och jag önskar så mycket jag kan att hon kan få uppleva det jag fått ha med dig. Denna oändliga outsinliga ständigt växande kärlek. I magen och sedan i världen utanför. Det finns inget annat som är likadant. Som är lika stort. Som är lika bra. Du är bäst Snorpan. Tack för att jag fått dig att älska.