Fisk

Idag har vi varit på Aquaria och tittat på fiskar. Och haft pick nick i Galärvarvsparken eller vad det nu heter. Hundratals människor köade till Vasamuseet och Djurgårdens vägar var, till din förtjusning, proppade med bussar. Buss! Buss! Röd! Vit!

Sedan åker jag och E till sjukhuset och den mjäkiga läkaren. Hon säger igen att jag har flera åååår kvar att leva. E säger att visst hoppas vi det, men det är ganska osannoligt givet att medianöverlevnaden ligger runt 7 månader. Hon säger också att det vore bra om läkaren slutade att skönmåla saker. Att jag har saker att göra. Vid mina fötter ligger två stora kassar. Dom är fyllda med presenter till dig Snorpan. Födelsedagspresenter och några presenter till ”ledsen-lådan”. Ett nattlinne med Pippi tills du fyller 4, mysiga ullstrumpor till julen när du fyller 6, ett spel med Fem myror är fler än fyra elefanter till julen innan och tekopp tills du är i tonåren. Då när man sitter vid någons kompis köksbord i timmar och pratar om livet och musik och killar/tjejer och vad den och den sa om den och den på festen igår medan någons mamma bakar kakor. Jag skickar med receptet på Lollos mammas nougatkakor i paketet så kan ni äta dom som vi gjorde. Galet goda.

E frågar om biverkningar av cellgifterna och om man t ex får vara ute i solen. Ja, man kan vara ute i friska luften men kanske inte sitta och pressa i solen säger läkaren. Nähä säger jag, vad kan hända då? Man kan få missfärgningar på huden säger läkaren. Oj vad jobbigt! Hur tänker människan? Jag kommer att vara död strax efter jul och hon avråder mig från att sola för att jag kan få skönhetskomplex???? Jag vill bli bemött med mod och respekt. Inte med någon som inte kan hantera hur svår min situation är. Håller i tanken på min sjukgymnast. Känslan av någon som ser mig och hör mig. Han har gett mig en andningsmakapär för att få ordning på lungorna och deras metastaser. Två små prickar i lungorna bara säger läkaren. Jag läser journalen. Dom är över centimetern stora.

 

Fisk

Det tog en timme för dig att somna igår min älskling. Det brukar gå så fort men du har så mycket att tänka på. Jag blir nästan arg för att du aldrig blundar och slutar trassla runt med täcket och nallarna. Men när du väl somnat sitter jag kvar jättelänge. Tittar på dig. Viskar att du ska vara stark, att du kan fixa det här, att jag ska titta ner på dig från stjärnorna. Sitter kvar en evighet och håller din hand.

Du vaknar sent och det är mulet. Ingen båt men jag fyller vår nya matsäckstermos och vi går på fiskmuseum istället.

I eftermiddag ska jag träffa läkaren. Hon som inte kan säga som det är. Och min sjukgymnast som ska lära mig motandas – mot lungmetastaserna. Jag ska träna för att kämpa.