Andnöd

Du kommer in kl 06.21 i mammas och pappas rum Snorpan. Åka båt! utropar du. Istället åker vi till akuten. Jag har svårt att andas. Kanske är det lungmetastaserna, kanske är det ett virus. Det vet vi fortfarande inte. Min sjukgymnast lovar ge mig en andningsövning i alla fall. Det enda vi alla är säkra på är att det inte är panikångest. Men jag känner hur kroppen ger vika. Hur tiden rinner mellan mina fingrar. Hur jag aldrig hinner allt jag velat.

Så på eftermiddagen åker vi och badar. Till en bassäng. Det är turkost och varmt. Snurra! säger du och jag lyfter dig i armarna och snurrar runt så dina fötter plaskar i vattnet. Det är lite läskigt så du vill inte göra så många gånger. Så gjorde morfar med mig när jag var liten. Liten fast större än du nu. Runt runt! Mer pappa mer! Pappa filmar och du får köpa en glass med mormor. Det är svårt att vara i nuet idag. Ont i magen från en biopsi. Jag bad att få hålla sjuksköterskan i handen medan vi väntade på läkaren. Hon var ung och solbränd, en sommarvikarie. Jag säger att om hon får en dotter så ska hon se till att hon vaccineras för livmoderhalscancer. Jag säger att cellproven inte är så bra som dom borde. Att man missat min cancer. Att jag har dig. Hon frågar vad du heter. Hon ser oändligt ledsen ut.

Sedan blir vi hembjudna till din bästis. Ni härjar runt med varsin vagn och vi får äta i lugn och ro på takterassen. Vi är i huset där jag bodde förut innan jag hade dig. Ni kramas och jag önskar att ni får fortsätta att träffas och att ni fortsätter att tycka om varandra så. Pappa och jag är trötta trötta trötta.

Vi läser boken om den Vilda bebisen som vill ha en hund men jag hoppar över raden där han säger att han vill skjuta sin tyghund med gevär. Så gör man väl inte med mjukisdjur!? Själv tyckte jag den vilda bebisen var lite läskig när jag var barn, så våldsam och hysterisk. Så olik lilla blyga jag. Hur blir du? Blir du lik mig? Hinner du se mig tillräckligt mycket för att jag ska finnas i dig? På morgonen i pyjamas med håret i en tova och en kofta utanpå är du min avbild. Du lämnar alltid en eller två makaroner eller en sked yoghurt i burken. Jag kan aldrig tömma en tallrik eller ett glas utan att lämna lite. Är man mätt så är man…och jag skulle aldrig tvinga dig att äta upp något du inte ville. Och det tror jag inte mat-tanter i skolan tvingar barn att göra längre heller…du har tur som lever nu!