Dom små drömmarna

Först dom stora planerna. Att vi skulle kunna åka till Guadeloupe med dig Snorpan. Bada sådär i vågorna som dom andra familjerna när det var en paus i min behandling. Åka till Kolmården. Björnparken i Orsa. Läkaren har ju sagt två år. Sedan läser jag på. Medianöverlevnad: 7.6 månad. Dom två senaste dagarna har jag fått en retlig hosta. Det är metastaserna i lungorna gissar jag. Två dagar och jag har redan svårt att sjunga för dig utan att hosta. Det får inte gå så snabbt!

Jag tror att jag kan leva lycklig på slutet. Jag har hjälp. Jag har en underbar kvinna att prata med som ger mig lugn. Kristina. (klipp in fjantiga hjärtan). Men lite mer tid vill jag ha. Plötsligt blir drömmarna något annat. Att hinna gå och bada med Stina. Gå på Viggos kalas. Att åka båt med din pappa igen. Att få sova en natt till i tält i livet. Bara en, snälla…Jag vill sticka dig en tröja Snorpan, som du kan få när du kanske är 6 år. En kofta som kramar dig. Från mamma. Men jag stickar långsamt, hur ska jag hinna? Ska ringa mormor så hon kan köpa garn till första cellgiftsbehandlingen. 8 timmar borde jag hinna göra en ärm på väl? Jag vet att det är meningslöst. Att jag inte kan kontrollera någonting som kommer hända i ditt liv framöver. Men jag vill visa att jag gjorde allt jag kunde.

Äter en massa broccoli och citron och annan basisk mat. Det botar ju inte cancer  – tänk om det vore så lätt!! Men jag behöver ju inte göra min kropp mer gästvänlig för sjukdomen. Ringer någon läkare i Frankrike på måndag. Ebba ska tvinga min läkare att åtminstone ge mig topotikan istället för taxol som alla vet inte fungerar. Hellre något man ännu inte tappat hoppet om. Men det är litet..