Hoppet

Jag gräver ner mig i Ingrid Betancourts öde. Hon som satt fängslad i Columbias djungler i nästan 7 år. Kidnappad av FARC-gerillan. När mina egna tankar blir för besvärliga är hon min räddning. Hon skriver så engagerande att jag glömmer mig själv och mitt elände i flera timmar. Missar tunneblanestationer. Hon lever också med hotet att aldrig få återse sina barn. Jag ställer mig frågan om jag fick välja 7 år hos FARC eller min cancer? Å ena sidan säkerheten att få återse barnen, å andra sidan att dessa 7 år är förlorade för alltid. Medans jag väntar kan jag ändå göra andra saker. Leva mitt liv som jag vill. Jag måste bara göra det. Släppa taget och rädslan och vara här och nu och inte bara låta det pestiga ta över. Spar några kapitel av boken tills onsdag. Kanske måste jag sugas in i den fuktiga djungelberättelsen för att glömma vad läkaren sagt en stund då. Böcker Snorpan, det är något fantastiskt. Det vet du kanske redan? Jag hoppas det håller i sig. På morgonen vid halv sju kommer du in till oss. Välling! Bok! Utropar du och fyller vår säng med böcker om Molly, Max och Pippi. Mamma läsa!

Här är tre av mina älsklingar:

Kollektivt självmord av Arto Paasilinna (sjukt och roligt – man skrattar så man får ont i magen)

Den hemliga historien av Donna Tart (läses någon gång när du pluggar på typ universitetet. Spännande spännande spännande)

Brott och straff (låt dig inte skrämmas, det kan kännas lite pretto men den är UNDERBART bra) Dostojevskij och förstås Ana Karenina av Tolstoj. Läs när du är kär, när du undrar hur människan fungerar…och det blev visst fyra.