Rummet

Min kurator säger att jag ska försöka visualisera ett rum där alla jobbiga tankar på återfall, cancer och död finns. Ett rum kan man ibland behöva stänga dörren till. Och sedan stanna i de andra rummen ett tag. Men du Snorpan, du rusar runt i mitt inres alla rum och lämnar dörrar öppna överallt. Jag ser dig springa och tänker att jag har en sådan fantastisk tur som fått bli mamma till dig, sedan försvinner du ur sikte, dyker upp i nästa dörröppning. Jag tänker på vilken monstruös orättvisa som drabbat mig. Att jag inte kan få se dig springa utan att oroas för att du kanske måste växa upp utan din mamma. Jag pressar igen dörren till de tankarna så hårt jag kan. Barrikaderar med dina teckningar och med vår picknick vi ska göra på lördag med Anna och hennes barn.

Idag utanför Radiumhemmet efter röntgen står jag och väntar på morfar som ska hämta mig med bilen. Då öppnas dörren på vid gavel. Det forsar ut i hela mig. Tankar på döden, orättvisan och min ömmande kropp som är sjuk. Möblerna i de andra rummen som jag så noga arrangerat, tankar på saker vi ska göra i sommar, Kolmården, mina jobbprojekt…allt släpas med ut i vattenmassorna. Mina tårar forsar över kinderna. Jag har varit fastande och har köpt en torr ostmacka för att få upp blodsockret. Jag proppar in den i munnen i stora tuggor som för att kunna stoppa gråten. Jag är ett litet barn. Kanske sju år gammal. Och jag vill att pappa ska komma och hämta mig nu.