Marta

Fotboll i Stockholmsförort. Ser Marta spela brallorna av alla andra. Någon tar bollen från henne lite för lätt. Hon rusar över hela planen. Arg som ett bi. Tar resoult tillbaka den fastän det inte är ett viktigt läge. Hit med den! Min! Jävlaranamma. Jag och E tjuter på läktaren, viftar med tröjor och vrålar. Jag hade glömt hur skönt det var att få skrika rakt ut med andra människor bara sådär. Vara en i mängden som alla andra, inte bara en av dom andra i strålkön utan en av dom andra i världen.

Det är det som gäller. Jag ska Marta den här sommaren. Som om cancer, väntan på undersökningar och svar och tjuriga sjuksköterskor och läkare på semester inte fanns. Runda. Ta tillbaka bollen. Ring igen. Tjata. Hit med en tid. Upp på cykeln.

Svänger upp benet över sadeln i den fuktiga morgonluften. Efter en knapp kilometer har jag ett sug efter havregrynsgröt som aldrig förr. Precis så som det var. Grötfrukost, cykla till jobbet, energi.