Röntgendagen – NOT

Ligger på britsen och får de radioaktiva ämnet insprutat i armen. Läser, halvsover. En timme går. Sedan kommer en sjuksköterska. Maskinen har gått sönder. Det finns bara en i Stockholm och den är dåligt underhållen och ingen investerar säger hon. Någon från Tyskland måste komma. Kanske nästa vecka. Jag blinkar till. Va? Nej det blir ingen röntgen idag. Åker hem. Ännu en förlorad dag. För ingenting.

Kommer hem och tar fram min cykel. Har inte cyklat sedan jag precis blev gravid. Förut cyklade jag massor. Vättern runt, till jobbet varje dag. Min cykel och jag for till landet, till Vaxholm och alla möjlig platser. Nu har den stått och rostat i snart tre år utan luft i däcken. Det blir som vanligt att svettas med pumpen. Då kommer den feta grannen. Han sätter sig på bänken brevid och börjar prata. Häromdagen har han ropat till mig och dig Snorpan från sin altan. Jag hade tappat något på gräsmattan vid sidan av huset. Han hade sett det från sitt fönster och skyndat sig ut för det kanske var något viktigt. Hans 200 kg hade släpats genom lägenheten så snabbt han kunde. Mattor hade skrynklats ihop, han hade flåsat, byxorna på svaj, fumlandes med altandörren. Redan svettig. För att ropa på mig. Det var en av dina snoriga näsdukar och inget viktigt. Men i alla fall.

Idag pratar han massor. Att han inte cyklat på 20 år får jag veta och att han är ”ledig ett tag från jobbet” (han har lämnat husets entré 2 gånger sedan i mars så ja lite ledig är han nog…). Jag ska ta en tur och testa om luften håller säger jag. Jag kan vakta din pump säger han. Jag sitter kvar. Sedan frågar han om jag ska förbi kiosken. Om jag kan köpa två paket cigaretter, den billigaste sorten. För han är dålig i magen och kan inte gå själv. Som om han kunnat gå så långt. Jag tar två femtilappar och far iväg. Hämtar hem ytterligare ett spadtag till grannens grav. Jag borde köpt ett äpple till honom för pengarna som blev över.

Vinden i håret. Så länge sedan. Vi var oskiljaktiga jag och min skruttiga cykel som en gång hittats i skogen tror jag. Fixats till, smörjts. Alla muttrar går att byta med en fast nyckel strlk 15. Jag var en sån som såg ALLA episoder av Tour de France. HELA. Det tog tre veckor varje sommar. På eftermiddagarna tvingade jag morfar att åka och köpa Expressen för att läsa referaten. Det var en annan jag. En jag innan cancern. En jag innan dig och din pappa. Lite mer oljemärken på vaderna, lite tovigare hår och fler örhängen och mycket mer jävlaranamma. Kanske kan jag få tillbaka lite av det jaget igen? Jag tar cykeln till jobbet imorgon och hoppas att den håller hela vägen.