Hoppet

Jag gräver ner mig i Ingrid Betancourts öde. Hon som satt fängslad i Columbias djungler i nästan 7 år. Kidnappad av FARC-gerillan. När mina egna tankar blir för besvärliga är hon min räddning. Hon skriver så engagerande att jag glömmer mig själv och mitt elände i flera timmar. Missar tunneblanestationer. Hon lever också med hotet att aldrig få återse sina barn. Jag ställer mig frågan om jag fick välja 7 år hos FARC eller min cancer? Å ena sidan säkerheten att få återse barnen, å andra sidan att dessa 7 år är förlorade för alltid. Medans jag väntar kan jag ändå göra andra saker. Leva mitt liv som jag vill. Jag måste bara göra det. Släppa taget och rädslan och vara här och nu och inte bara låta det pestiga ta över. Spar några kapitel av boken tills onsdag. Kanske måste jag sugas in i den fuktiga djungelberättelsen för att glömma vad läkaren sagt en stund då. Böcker Snorpan, det är något fantastiskt. Det vet du kanske redan? Jag hoppas det håller i sig. På morgonen vid halv sju kommer du in till oss. Välling! Bok! Utropar du och fyller vår säng med böcker om Molly, Max och Pippi. Mamma läsa!

Här är tre av mina älsklingar:

Kollektivt självmord av Arto Paasilinna (sjukt och roligt – man skrattar så man får ont i magen)

Den hemliga historien av Donna Tart (läses någon gång när du pluggar på typ universitetet. Spännande spännande spännande)

Brott och straff (låt dig inte skrämmas, det kan kännas lite pretto men den är UNDERBART bra) Dostojevskij och förstås Ana Karenina av Tolstoj. Läs när du är kär, när du undrar hur människan fungerar…och det blev visst fyra.

 

 

Framkallning

Någonstans på Radiumhemmet finns bilderna nu. Framkallade och klara. Bilden av min kropp efter att ett radioaktivt spårämne sprutats in i mina vener. Det beter sig som socker och cancercellerna suger åt sig det så snabbt dom bara kan. Om det finns några. Eftersom spårämnet är radioaktivt blir det som självlysande prickar på bilderna där de samlats i klump. Där cancercellerna bor.

Idag leker vi i parken du och jag Snorpan. Springer i de andra rummen tills nästa vecka. Dörren till det andra rummet är stängd tills dess.

Rummet

Min kurator säger att jag ska försöka visualisera ett rum där alla jobbiga tankar på återfall, cancer och död finns. Ett rum kan man ibland behöva stänga dörren till. Och sedan stanna i de andra rummen ett tag. Men du Snorpan, du rusar runt i mitt inres alla rum och lämnar dörrar öppna överallt. Jag ser dig springa och tänker att jag har en sådan fantastisk tur som fått bli mamma till dig, sedan försvinner du ur sikte, dyker upp i nästa dörröppning. Jag tänker på vilken monstruös orättvisa som drabbat mig. Att jag inte kan få se dig springa utan att oroas för att du kanske måste växa upp utan din mamma. Jag pressar igen dörren till de tankarna så hårt jag kan. Barrikaderar med dina teckningar och med vår picknick vi ska göra på lördag med Anna och hennes barn.

Idag utanför Radiumhemmet efter röntgen står jag och väntar på morfar som ska hämta mig med bilen. Då öppnas dörren på vid gavel. Det forsar ut i hela mig. Tankar på döden, orättvisan och min ömmande kropp som är sjuk. Möblerna i de andra rummen som jag så noga arrangerat, tankar på saker vi ska göra i sommar, Kolmården, mina jobbprojekt…allt släpas med ut i vattenmassorna. Mina tårar forsar över kinderna. Jag har varit fastande och har köpt en torr ostmacka för att få upp blodsockret. Jag proppar in den i munnen i stora tuggor som för att kunna stoppa gråten. Jag är ett litet barn. Kanske sju år gammal. Och jag vill att pappa ska komma och hämta mig nu.

Marta

Fotboll i Stockholmsförort. Ser Marta spela brallorna av alla andra. Någon tar bollen från henne lite för lätt. Hon rusar över hela planen. Arg som ett bi. Tar resoult tillbaka den fastän det inte är ett viktigt läge. Hit med den! Min! Jävlaranamma. Jag och E tjuter på läktaren, viftar med tröjor och vrålar. Jag hade glömt hur skönt det var att få skrika rakt ut med andra människor bara sådär. Vara en i mängden som alla andra, inte bara en av dom andra i strålkön utan en av dom andra i världen.

Det är det som gäller. Jag ska Marta den här sommaren. Som om cancer, väntan på undersökningar och svar och tjuriga sjuksköterskor och läkare på semester inte fanns. Runda. Ta tillbaka bollen. Ring igen. Tjata. Hit med en tid. Upp på cykeln.

Svänger upp benet över sadeln i den fuktiga morgonluften. Efter en knapp kilometer har jag ett sug efter havregrynsgröt som aldrig förr. Precis så som det var. Grötfrukost, cykla till jobbet, energi.

Röntgendagen – NOT

Ligger på britsen och får de radioaktiva ämnet insprutat i armen. Läser, halvsover. En timme går. Sedan kommer en sjuksköterska. Maskinen har gått sönder. Det finns bara en i Stockholm och den är dåligt underhållen och ingen investerar säger hon. Någon från Tyskland måste komma. Kanske nästa vecka. Jag blinkar till. Va? Nej det blir ingen röntgen idag. Åker hem. Ännu en förlorad dag. För ingenting.

Kommer hem och tar fram min cykel. Har inte cyklat sedan jag precis blev gravid. Förut cyklade jag massor. Vättern runt, till jobbet varje dag. Min cykel och jag for till landet, till Vaxholm och alla möjlig platser. Nu har den stått och rostat i snart tre år utan luft i däcken. Det blir som vanligt att svettas med pumpen. Då kommer den feta grannen. Han sätter sig på bänken brevid och börjar prata. Häromdagen har han ropat till mig och dig Snorpan från sin altan. Jag hade tappat något på gräsmattan vid sidan av huset. Han hade sett det från sitt fönster och skyndat sig ut för det kanske var något viktigt. Hans 200 kg hade släpats genom lägenheten så snabbt han kunde. Mattor hade skrynklats ihop, han hade flåsat, byxorna på svaj, fumlandes med altandörren. Redan svettig. För att ropa på mig. Det var en av dina snoriga näsdukar och inget viktigt. Men i alla fall.

Idag pratar han massor. Att han inte cyklat på 20 år får jag veta och att han är ”ledig ett tag från jobbet” (han har lämnat husets entré 2 gånger sedan i mars så ja lite ledig är han nog…). Jag ska ta en tur och testa om luften håller säger jag. Jag kan vakta din pump säger han. Jag sitter kvar. Sedan frågar han om jag ska förbi kiosken. Om jag kan köpa två paket cigaretter, den billigaste sorten. För han är dålig i magen och kan inte gå själv. Som om han kunnat gå så långt. Jag tar två femtilappar och far iväg. Hämtar hem ytterligare ett spadtag till grannens grav. Jag borde köpt ett äpple till honom för pengarna som blev över.

Vinden i håret. Så länge sedan. Vi var oskiljaktiga jag och min skruttiga cykel som en gång hittats i skogen tror jag. Fixats till, smörjts. Alla muttrar går att byta med en fast nyckel strlk 15. Jag var en sån som såg ALLA episoder av Tour de France. HELA. Det tog tre veckor varje sommar. På eftermiddagarna tvingade jag morfar att åka och köpa Expressen för att läsa referaten. Det var en annan jag. En jag innan cancern. En jag innan dig och din pappa. Lite mer oljemärken på vaderna, lite tovigare hår och fler örhängen och mycket mer jävlaranamma. Kanske kan jag få tillbaka lite av det jaget igen? Jag tar cykeln till jobbet imorgon och hoppas att den håller hela vägen.