Luft

Ute och springer. Lätt duggregn och en sötaktig doft av hägg. Du sover hemma. Och säkert pappa också i sittsäcken brevid din säng. Jag springer. Tränar. För att jag kan! För att jag inte är nedbrottad av behandling såhärdags det här året. För att jag älskar att springa. För att jag tränar. Inte inför något lopp som jag hoppades på egentligen. Jag tränar för att vara så stark som möjligt. Om ”om” händer. Om en ny cellgiftsbehandling händer. Då behöver jag bli så stark som möjligt innan det händer.

Jag ökar farten i uppförsbacken. Kryper ihop. Starkare. Måste.

Lungorna fulla av sommarluft. Omöjligt att motstå glädjeruset ändå.