Snygg?

Din morfar Snorpan, han menar väl, men ibland säger han inte så bra saker. Vi har varit på semester. Ett foto på dig och mig med en rolig hatt fångar hans uppmärksamhet. Han ringer och säger att det är en jättefin bild. Att jag ser så ung ut! Han låter lite överraskad och som om det finns en undermening att jag på alla andra bilder ser skitgammal ut. Jag tittar mig i hiss-spegeln. Jag känner mig 100 år gammal. Sliten i kroppen, värk i ryggen och en vidsom i ögonen som jag inte borde ha. Visdommen om hur det känns att vilja dö för att man har så ont, visdommen om hur det känns när det är 50% chans att få vara med när ens barn fyller 3. Som elefantögon ser dom ut. Hängiga och ledsna och stora rynkor under. Tacka fan för det.

När jag var 18 eller hur gammal man nu var när man tog studenten hade jag en blommig klänning på mig och stod i badrummet och fixade frisyren inför en studentskiva. Morfar kommer in och säger: Nämen, du ser ju faktiskt riktigt söt ut sådär! Han låter överraskad. Som om det var självklart att jag egentligen inte är speciellt söt men för en gångs skull ser det inte så illa ut. Han menar väl. Men jag minns det fortfarande.

Å andra sidan Snorpan är han väldigt klok. Han skulle aldrig säga något sådant om något jag gjort eller sagt eller tänkt. Utsidan spelar faktiskt ingen roll. Du kan vara hur söt och snygg och fin som helst. Det hjälper dig på inget vis att bli lycklig eller nöjd med livet. Låt inte reklamen och tv-serierna lura dig. Skönhet är värdelöst och inget att bygga sin självkänsla på. Var snäll, god och klok istället.