Avslutningskonsert

På jobbet försöker vi planera in en After work men det är nästan omöjligt. Kollegorna har avslutningskonserter, musikaler och uppspelningar i barnens skolor vareviga kväll. Tänk om jag får vara med om något sådant? Jag vill nästan ringa förskolan och säg att snälla snälla för Snorpans mammas skull kan ni inte hitta på en avslutning så alla kan klä upp sig och snyfta rörda till tårar över våra små knytt och vad dom blviit stora. För Snorpans mamma kanske inte hinner vara med om något sådant.

Sedan är jag så galet arg. Jag ville fira med champagne att det var ett år sedan behandlingen var slut. Förra året såhär dags packade jag ner vinterkläderna i källaren och tänkte att jag kanske aldrig behöver packa upp dem mer. Om behandlingen inte bitit är jag snart död. Nu trodde jag att jag skulle få tänka att jojomensan nu går det åt rätt håll! Jag har liksom snabbt slutat vara tacksam över det ”friska” år jag har fått istället för orolig över vad jag kanske inte skulle komma att få. Jag har börjat att försiktigt planera in saker som legat längre bort än nästa återbesök. Inte hela tiden haft en plan B. Och nu sitter jag här fullproppad med ipren och kan inte tänka på något annat än om huruvida det är såhär skelettmetastaser känns?