villintevillintevillinte

Jag vill inte göra magnetröntgen nästa måndag.

Jag vill inte gå på återbesök på torsdag.

Jag vill inte ha ont i ryggen.

Jag vill inte att det ryggonda ska vara metastaser i skelettet.

Jag vill inte att magnetröntgen ska visa någon mer cancer.

Jag vill inte jag vill inte jag vill inte.

Men inte fan bryr sig cancern om vad jag vill.

Luft

Ute och springer. Lätt duggregn och en sötaktig doft av hägg. Du sover hemma. Och säkert pappa också i sittsäcken brevid din säng. Jag springer. Tränar. För att jag kan! För att jag inte är nedbrottad av behandling såhärdags det här året. För att jag älskar att springa. För att jag tränar. Inte inför något lopp som jag hoppades på egentligen. Jag tränar för att vara så stark som möjligt. Om ”om” händer. Om en ny cellgiftsbehandling händer. Då behöver jag bli så stark som möjligt innan det händer.

Jag ökar farten i uppförsbacken. Kryper ihop. Starkare. Måste.

Lungorna fulla av sommarluft. Omöjligt att motstå glädjeruset ändå.

Snygg?

Din morfar Snorpan, han menar väl, men ibland säger han inte så bra saker. Vi har varit på semester. Ett foto på dig och mig med en rolig hatt fångar hans uppmärksamhet. Han ringer och säger att det är en jättefin bild. Att jag ser så ung ut! Han låter lite överraskad och som om det finns en undermening att jag på alla andra bilder ser skitgammal ut. Jag tittar mig i hiss-spegeln. Jag känner mig 100 år gammal. Sliten i kroppen, värk i ryggen och en vidsom i ögonen som jag inte borde ha. Visdommen om hur det känns att vilja dö för att man har så ont, visdommen om hur det känns när det är 50% chans att få vara med när ens barn fyller 3. Som elefantögon ser dom ut. Hängiga och ledsna och stora rynkor under. Tacka fan för det.

När jag var 18 eller hur gammal man nu var när man tog studenten hade jag en blommig klänning på mig och stod i badrummet och fixade frisyren inför en studentskiva. Morfar kommer in och säger: Nämen, du ser ju faktiskt riktigt söt ut sådär! Han låter överraskad. Som om det var självklart att jag egentligen inte är speciellt söt men för en gångs skull ser det inte så illa ut. Han menar väl. Men jag minns det fortfarande.

Å andra sidan Snorpan är han väldigt klok. Han skulle aldrig säga något sådant om något jag gjort eller sagt eller tänkt. Utsidan spelar faktiskt ingen roll. Du kan vara hur söt och snygg och fin som helst. Det hjälper dig på inget vis att bli lycklig eller nöjd med livet. Låt inte reklamen och tv-serierna lura dig. Skönhet är värdelöst och inget att bygga sin självkänsla på. Var snäll, god och klok istället.

Regnet det bara öser ned…(nynnas)

När du sover på helgen Snorpan och din pappa jobbar – då brukar jag sitta på balkongen i solen och läsa. Ibland någon föräldratidning, ibland något svårt och pretentiöst. Jag dricker the och äter kakor också.

Men idag öser regnet ner. Det är svinkallt på balkongen. 3 grader. Fastän det är juni månad. Inne i stan springer folk marathon. Jag sitter i soffan och läser istället. Vi har varit på ditt nya dagis och tittat. Det finns en mamma till med cancer där. Hennes hår håller på att växa ut igen. Ibland önskar jag att cellgifterna fått mig att tappa mitt. För att det skulle synas att jag var sjuk. Inte ens ett ärr har jag ju. Ingen operation. Som om inget hänt. På utsidan.

Jag blir nästan arg på människor som klagar på vädret. Jag är så galet glad att få vara med. Att få se snöblandat regn i juni. Det är inte alla förunnat faktiskt.

Avslutningskonsert

På jobbet försöker vi planera in en After work men det är nästan omöjligt. Kollegorna har avslutningskonserter, musikaler och uppspelningar i barnens skolor vareviga kväll. Tänk om jag får vara med om något sådant? Jag vill nästan ringa förskolan och säg att snälla snälla för Snorpans mammas skull kan ni inte hitta på en avslutning så alla kan klä upp sig och snyfta rörda till tårar över våra små knytt och vad dom blviit stora. För Snorpans mamma kanske inte hinner vara med om något sådant.

Sedan är jag så galet arg. Jag ville fira med champagne att det var ett år sedan behandlingen var slut. Förra året såhär dags packade jag ner vinterkläderna i källaren och tänkte att jag kanske aldrig behöver packa upp dem mer. Om behandlingen inte bitit är jag snart död. Nu trodde jag att jag skulle få tänka att jojomensan nu går det åt rätt håll! Jag har liksom snabbt slutat vara tacksam över det ”friska” år jag har fått istället för orolig över vad jag kanske inte skulle komma att få. Jag har börjat att försiktigt planera in saker som legat längre bort än nästa återbesök. Inte hela tiden haft en plan B. Och nu sitter jag här fullproppad med ipren och kan inte tänka på något annat än om huruvida det är såhär skelettmetastaser känns?