Sommaren

Jag har skrikit att jag vill att det ska regna hela sommaren. Stampat på våra semesterplaner som inte går att genomföra längre. Rivit resekataloger i småbitar. Mina mentala semesterbilder har sipprat ut som tårar. Inget blev som jag ville.

Vad gör man då? Sommaren 2012 kan ju inte bara genomlidas. Den kan inte bara vara väntan och oro och smärta. Dagarna som snabbt ska passeras fram till RESULTATET och SVARET och de potentiella behandlingarna måste också får vara dagar med mening. Skapa något i sommar säger min kurator. Jag håller i hennas ord så det knakar. Skapa skapa skapa. Vi kan skapa något tillsammans i sommar. Något som inte fanns förut. Något som inte finns trots cancern eller tack vara cancern. Något som vi skapar för att vi är vi och för att vi vill. Men vad kan det vara?

Läser en annan cancermammas blogg. http://blogg.mama.nu/milosmamma/2012/06/28/planer/

Hon har gjort planer för framtiden. Min inspiration flödar. Jag ska göra planer och mål för vår sommar Snorpan, den ska inte bara glida oss ur händerna för den här sjukdomens skull. Din tredje sommar ska hända.

Den där jävla kroppen

Jag läser andra bloggar om cancer. Ser att fler av dem jag följt inte klarat kampen. Ser också att de flesta av dem handlat mest om kroppen på slutet. Levervärden, smärtor, mediciner. Ser att min egen handlat mest om sådana saker på senare tid. Det var verkligen inte meningen. Tanken Snorpan, var att ge dig en bild av din mamma om din mamma inte skulle finnas kvar när du blev lite större. Och din mamma är inte bara en rutten kropp, behandlingar och tankar på smärta. Eller kanske blir jag det mot slutet om cancern vunnit. Men än finns tid att vara själ och hjärta. Än finns tid att vara jag. Att vara något annat än min sjukdom.

Igår blev jag hackad av en mås i huvudet på en löprunda. Spring aldrig nära måsreden Snorpan, det är jättefarligt.

 

 

The beast is back

…kanske. En förstorad lymfkörtel har hittats. Den kan vara en metastas. Ny röntgensort behövs och sedan – om det visar sig vara cancern igen – blir det dags för nya cellgifter.

Regnet öser ner när jag ber din pappa komma och hämta mig på jobbet. Jag skriker att jag vill att det ska regna och vara 3 grader hela sommaren för ska inte jag få en bra sommar ska banne mig ingen annan få det heller! Jag skriker att jag vill att den feta grannen ska dö istället, han som inte har några barn, några vänner, något jobb och som bara går ut ur lägenheten för att röka. Ingen skulle sakna honom snyftar jag. Varför är allt så orättvist. Elaka tankar. Idag säger min kurator att det är ok och normalt att känna så. Man FÅR känna så för världen ÄR orättvis. Jag har inte gjort något för att förtjäna det här.

Alla planer omkullkastade. Sommaren 2012 inställd. Vi kan inte åka någonstans. Måste vänta på ny röntgentid cirka tre veckor och sedan vänta på läkartid. Vis av senaste vändan ska jag dock se till att denna bokas redan innan röntgen. Vänta vänta vänta. Å ena sidan vill jag bara att sommaren ska försvinna snabbt så att jag ska få veta, å andra sidan vill jag ju inte förlora alla dessa dagar med dig som kunde vara fina om jag lyckades tränga undan hotet. Försvinna snabbt eller ta vara på tiden. Vill verkligen sätta hjärnan på ljudlöst dom närmsta veckorna.

Det skulle ju inte vara såhär. Jag hade ju övertygats om att smärtorna i ryggen var från strålningen och det verkar dom ju också vara. Att man hittade den förstorade lymfkörteln var bara en slump. Låt den vara förstorad av någon annan anledning. Låt den skrumpna ihop under tiden jag väntar på röntgen.

Tystnad

Inget svar. Ringer läkaren. Sjuksöterskan säger att det står i pappren att läkaren planerat att ringa mig på fredag. Fredag? Hon sa ju måndag eller tisdag sist vi pratade? Det står det inget om här. Ber henne be henne ringa mig under dagen. Det gör hon inte. Ringer igen idag för att bli uppringd av sjuksköterskan för att be henne be läkaren ringa mig. Varför tar det sådan tid? Varför är jag inte prioriterad? Jag är ung. Jag har ett litet barn. Jag har en cancer som var så spridd att den inte gick att operera. Min läkare har ordinerat en röntgen för att undersöka om jag fått ett återfall. Vem är viktigare? Snälla förklara. Jag vet att förklaringen är någon annanstans. Jag har hamnat fel i förhållande till deras rutiner. Men gör rätt då för i helv#%*te.

Wild mood swings

Nej men om man skulle ta och vänta lite till med att ge mig svaret på röntgen. Kanske tills nästa tisdag eller onsdag? Jomenvisst. Avsluta gärna med ett ”trevlig midsommar” och ”försök tänk på något annat”. Nej jag tänker inte på något annat. Inte en sekund släpper min hjärna tanken att ytterligare nästan en vecka ska gå innan jag får veta om jag kanske snart ska dö. Inte ens när jag sitter med din hand i min Snorpan, då precis när du ska somna och säger: Hand. Väldigt uppfordrande. Inte ens då. Då lägger min hjärna bara till att det är för din skull jag kommer att ringa och gasta och skrika i telefon på måndag morgon. För nu får det vara nog. Läkaren har redan varnat att köerna för en punktion av lymfkörtlarna som är nästa steg om dom ser något oroande, är långa. Här ska inte väntas ytterligare en vecka i så fall.

Anledningen: jag har inget inbokat möte med läkaren – bara ett telefonmöte. Och den som har ett personligt möte med läkaren måste ju ha sitt svar tills mötet – men ett telefonsamtal kan man ju lätt skjuta upp. Jag tackade nej till mötet för att jag inte ville belasta den redan upptagna läkaren. Tacken blev att hamna längst ner i högen. På telefon med röntgensköterskan sa hon: ja men om vi kan hitta en röntgentid till dig dagen innan ditt läkarbesök här så kan resultatet vara klart dagen efter. Jag insåg inte det motsatta: Om du inte har ett besök inbokat finns ingen anledning för oss att skynda på. Må era förbannade midsommarstänger brinna i helvetet vill jag skrika. Men vem bryr sig om vad jag vill? Inte sköterskorna. Inte cancern.

Plötsligt förstår jag människor som dricker eller missbrukar för att dämpa sin ångest. Jag vill liksom bara slå mig själv hårt i huvet. Glömma ett par timmar. Har inte tillräckligt med sprit hemma och vet inte var man hittar knark. Kanske tar jag några migräntabletter ikväll för att domna bort?

Hämtar dig på dagis Snorpan. Jag råkar klämma din fot i dörren. Du gråter. Jag lyfter upp dig i famnen och gråter också. Borrar in huvudet i ditt hår som du borrar in ditt i mitt. Snörvlar som du. Önskar att jag också hade en fot i kläm.

Rutchkana

Vi är i parken och jag väntar på att läkaren ska ringa. Minuterna segar. Jag försöker trixa med dig till en lite avskild del av parken för att inte behöva ta samtalet inom hörhåll för en annan mamma. Vi går mot gungorna. Jag undrar om gungorna kommer vara platsen där någon ringer och säger till mig att jag ska dö snart. Vi är vid rutchkanan när det ringer. Ditt två-årstrotsiga jag vill hoppa i en vattenpöl så sjup och jordig att den skulle nå dig upp på låren och du har dina nya turkosa sandaler och inga regnbyxor. Vråååååååååååååål. Läkaren ringer bara för att säga att hon inte fått resultaten än. Dom kommer förmodligen tidigast på torsdag. Jag borde bli arg eller tycka att det är jobbigt att beskedet dröjer. Istället blir jag lättad. Imorgon är det ingen som kanske ringer och säger att jag ska dö snart.

Regn

Det är så stilla på landet. Vi har åkt dit några dagar du och jag Snorpan. Rosbuskarna prunkar. Det luktar nyklippt gräs. Man kan gå i pyjamas halva dagen. Det är som om tiden stod stilla. Jag går ut i junikvällen för att kissa. Primitivt. Vi har inte ens rinnande vatten eller elektricitet. Alliumplantor mot sorken. Kontrasten mot den högteknologiska cancervården som jag ska besöka imorgon är så stor att det är svårt för hjärnan att greppa. Att samma människokropp kan plocka vedträn och smörblommor på vägen in och sedan utsättas för radiovågor som avbildar dess inres alla prång på en röntgenplåt. Som om två olika tider möts i mig.

Här ute där allt går så långsamt, där den stora händelsen är hägern som flyger högt över sjön, här är det så svårt att föreställa sig att något farligt kan hända. Att en tumör skulle kunna börja växa i mig. Här där ingenting händer. Om jag bara stannade här kanske jag kunde vara i stillheten för alltid? Långt bort från hotet.

Vi sätter oss i bilen för att åka hem. Regnet öser ned och förvandlar vägen till en lervälling. Symboliskt nog kan vi knappt ta oss därifrån. Allt för att vi ska stanna kvar.

Tusentals hästar

Återbesök. Ser fint ut. Men ryggvärken är kvar. På måndag magnetröntgen så inga svar på eventuella metastaser förrän tidigast onsdag. Men om det är metastaser tror doktorn att det är i lymfkörtlarna. Men det brukar inte riktigt göra ont på samma sätt som jag beskriver. Men cancer är en listig sjukdom säger hon. Man vet aldrig och bäst att kolla. Många men.

Min kurator sa till mig idag att det finns ett kinesiskt talesätt att människornas tankar är som tusentals hästar som springer omkring. Och det tjänar ingenting till att försöka jaga bort dom eller ordna dem i hagar. De är för många och för svåra att fånga. Men man behöver heller inte mata dem och hålla fast dem. Hon sa att jag skulle ”huka” och ”övervintra” tills beskedet nästa vecka. Men att det inte är någon mening med att försöka stänga av alla tankar på vad som skulle hända vid ett dåligt besked. Fast se till att inte nära dem och stanna för länge i dem. Fåglarna flyger över ditt huvud men du behöver inte låta dem bygga bo i ditt hår sa hon också. Fast jag gillar det kinesiska uttrycket bäst. Ser en flock vildhästar som rusar omkring. Mina tankar. Kanske blir det så att det bara är en enda häst som är kvar efter onsdag – återfallshästen. Bara själva grejen att även den obehagliga tanken är en fin häst gör det lite lättare att hantera. Just nu ska jag dock tänka på att inte missa de andra som rusar förbi.

Timbuktu pratar om att ställa in hjärnan på ljudlöst. En helt annan lösning. Jag testar nog lite av varje fram till onsdag.