Igår räknade vi dina ord Snorpan. Du kan säga över 180 ord. Kanske är det bara jag och din pappa som förstår ditt uttal på många av dem. Men ändå!

Din pappa tittar på dig när du far upp och ner i rutchkanan och säger att det har gått så obegripligt fort. Att du är så stor nu. Jag sitter på golvet och tittar på dig och tänker att du är så liten. Att trots allt du lärt dig och den intensiva känslan av närvaro och att du vet precis var din bästa tröja ligger, vilken sorts knäckebröd som finns i vilken burk, vilken hatt du vill hänga på krokodilkroken, hur jag luktar och hur mitt hår känns när du ”kammar” mig – så minns du ingenting av detta när du är vuxen. Det är obegripligt. Om jag får ett återfall nu är jag troligen död inom ett år eller så. Då minns du mig inte alls som vuxen. 3 år är den magiska gränsen. Den ålder då man oftast har sina första egna minnen. Du har ännu inte fyllt 2.

Jag känner på halsen sådär som onkologen gör på återbesöken. Jag tror att hon känner efter svullna lymfkörtlar. På vänster sida gör det jätteont och är lite svullet. Panik. Kanske är jag bara förkyld? Jag sväljer hårt och känner efter. Inget halsont. Fan. Väntar på kallelsen till magnetröntgen.