Självförstörelseknappen

Vad är det med er barn? Varför är ni så farligt nära att förintas hela tiden? Såhär opraktiska är ju inga andra djurbarn. Klättrar på glasbord, leker med saxar, rullar utför kanter och hoppar i vattnet fastän ni inte kan simma. Dessutom kan ni inte gå förrän ni är över ett år. Tänk dig en tiger som måste bäras runt av sin mamma i 13 månader eller en elefant med en kärra bakom sig? En fågel som inte kan peta i sig sin mat ordentligt förrän den fyllt typ 3? Du får väl ändå hålla med om att människobarn är väldigt långsamma med att lära sig saker. Jag klagar inte Snorpan men ibland är det som om ni har någon inbyggd självdestrueringsknapp. Så fort man vänder ryggen hittar ni något livsfarligt att göra.

På väg hem från lekparken. Jag drar en pulka med mat och lite grejer. Du vägrar att sätta dig och vill gå istället. Det går långsamt men vi har inte bråttom. Jag tar tre steg och tittar var jag sätter fötterna för att inte halka i uppförsbacken. Vänder mig om och du är inte längre på vägen bakom mig utan på första trappsteget till en brant isig trappa som – jag svär – inte varit där förut. Jag skriker, släpper pulkan, kastar mig nerför backen och rycker tag i din bävernylonoverall och drar dig bakåt i samma ögonblick som du tänker kliva ner för ett omöjligt högt trappsteg. Ett fast grepp i det stadiga tyget och du klarar dig den här gången också.