Igår räknade vi dina ord Snorpan. Du kan säga över 180 ord. Kanske är det bara jag och din pappa som förstår ditt uttal på många av dem. Men ändå!

Din pappa tittar på dig när du far upp och ner i rutchkanan och säger att det har gått så obegripligt fort. Att du är så stor nu. Jag sitter på golvet och tittar på dig och tänker att du är så liten. Att trots allt du lärt dig och den intensiva känslan av närvaro och att du vet precis var din bästa tröja ligger, vilken sorts knäckebröd som finns i vilken burk, vilken hatt du vill hänga på krokodilkroken, hur jag luktar och hur mitt hår känns när du ”kammar” mig – så minns du ingenting av detta när du är vuxen. Det är obegripligt. Om jag får ett återfall nu är jag troligen död inom ett år eller så. Då minns du mig inte alls som vuxen. 3 år är den magiska gränsen. Den ålder då man oftast har sina första egna minnen. Du har ännu inte fyllt 2.

Jag känner på halsen sådär som onkologen gör på återbesöken. Jag tror att hon känner efter svullna lymfkörtlar. På vänster sida gör det jätteont och är lite svullet. Panik. Kanske är jag bara förkyld? Jag sväljer hårt och känner efter. Inget halsont. Fan. Väntar på kallelsen till magnetröntgen.

Nej nej nej

En molande smärta i ryggslutet. Ner på benen. Ut i höfterna. Precis samma smärta som under behandlingen när stråleffekterna kändes som mest och tumören var som störts och tryckte på allt som fanns i dess väg. Samma smärta fast betydligt mindre. Det har jag nu haft i två veckor. Då stod jag upp i sängen på natten och rev mina ben rödrandiga för att få en annan känsla i kroppen än detta tryckande. Nu kan jag ta en ipren som får effekt och somna om.

Onkologen tror att det är strålskador från behandlingen men säger att man ska ta smärta på allvar och bokar in en magnetröntgen inom en vecka.

Jag som ville fira. Ett år efter avslutat behandling. Nu kan jag bara tänka på att det kanske drar igång igen. Men denna gång utan hopp om att botas. Jag VET att skelettmetastaser är ovanligt för livmoderhalscancer. Men i alla fall. Jag doppar försiktigt tårna i tanken att jag kanske inte får leva mer. Kan jag hantera det?

Självförstörelseknappen

Vad är det med er barn? Varför är ni så farligt nära att förintas hela tiden? Såhär opraktiska är ju inga andra djurbarn. Klättrar på glasbord, leker med saxar, rullar utför kanter och hoppar i vattnet fastän ni inte kan simma. Dessutom kan ni inte gå förrän ni är över ett år. Tänk dig en tiger som måste bäras runt av sin mamma i 13 månader eller en elefant med en kärra bakom sig? En fågel som inte kan peta i sig sin mat ordentligt förrän den fyllt typ 3? Du får väl ändå hålla med om att människobarn är väldigt långsamma med att lära sig saker. Jag klagar inte Snorpan men ibland är det som om ni har någon inbyggd självdestrueringsknapp. Så fort man vänder ryggen hittar ni något livsfarligt att göra.

På väg hem från lekparken. Jag drar en pulka med mat och lite grejer. Du vägrar att sätta dig och vill gå istället. Det går långsamt men vi har inte bråttom. Jag tar tre steg och tittar var jag sätter fötterna för att inte halka i uppförsbacken. Vänder mig om och du är inte längre på vägen bakom mig utan på första trappsteget till en brant isig trappa som – jag svär – inte varit där förut. Jag skriker, släpper pulkan, kastar mig nerför backen och rycker tag i din bävernylonoverall och drar dig bakåt i samma ögonblick som du tänker kliva ner för ett omöjligt högt trappsteg. Ett fast grepp i det stadiga tyget och du klarar dig den här gången också.

Uteservering

Du och jag på Debasers uteservering Snorpan. Solig dag i man men innan det blivit varmt. Vi väntar på E som är på väg. Hon har en ballong med sig till dig. Jag känner mig förväntansfull och sprallig fastän inget ska hända. Jag är på en uteservering. Det är så långt från hur det var förra våren. En stund ute då var när jag satt lutad mot ett träd utanför Radiumhemmet och väntade på strålbehandling efter besök hos sjukgymnasten. En stund ute nu – ja då får jag välja platsen och tiden helt själv. Jag köper ett glas vin för man vet aldrig om det blir fler såna här dagar.

Lite senare på Nytorget i sandlådan känner jag mig lite snurrig och jag försöker att andas åt andra hållet så andra föräldrar inte ska känna alkoholdoften. Nåja ett glas vin är ju bara ett glas vin men ändå. Vad ska folk tro? Solen lyser så starkt att alla färger blir bleka. Du har guldstrimmor i håret och gräver sandkakor. Minst 200 pretto-människor på Söder trängs i den minimala parken. I sina leopard och zebramönstrade fladderbrallor, gigantiska plastglasögonbågar och för tajta skjortor. Alla barn har gubbkeps. Utom du Snorpan, du har en gul solhatt från HM. Väldigt ohippt…det känns nästan upproriskt. Jag vill ta bilder för det ser så roligt ut. Alla indivudualister som ser likadana ut. Men det är fint också. Att människor vill höra ihop och vara precis som alla andra. Likadana. En i ett gäng. Inte ensam. Jag hoppas du hittar ditt gäng Snorpan när du blir stor. Om dom sen är pretto, svenne eller förortstrash spelar ingen roll, bara du hittar någonstans där du hör hemma och kan vara en av dom som är likadana. Det är en skön känsla.

IT

Kommer till kontoret. Datorn startar inte utan visar en svart skärm med mystiska meddelanden. RInger IT-avdelningen och läser upp dessa. Jaha! Ja vi kommer och fixar. Några timmar senare har något dykt upp. Han fixar snabbt och säger varsågod och går. Jag loggar in. Försöker öppna ett dokument men hittar inget. Försöker med ett annat men inget napp. Kollar ”mina dokument”. Tomt. Kollar ”användare jag”. Också tomt. Hjärtat slår fortare. Ringer IT-avdelningen. ? Ja alltså vi körde ut en patch och det blev något fel. Och innehållet i min dator? Nej det är inte kvar. Inte kvar? Nej. Ni kände inte att ni skulle säga det i samma mening som nu är det klart? Jo, förresten inget du hade i din dator finns kvar. Jaha..jo kanske.

Hoppsan.

Av en ren slump hade jag sparat allt på min externa hårddisk i fredags. En ren slump.

Men kära it-människor om ni ska köra ut en patch – vad det nu är – som potentiellt kan äta upp allt innehåll i de anställdas datorer – skicka gärna ut en varning först. Typ: vi är inte jättebra på det här och för säkerhetsskull så gör en back up om nåt går snett.

Men du måste spara på vår server!

Ja den verkar ju jättestabil där vill jag gärna lägga upp mitt jobb! Ni verkar ju ha järnkoll liksom.

Men lite skönt ändå. Att få oroas och få hjärtflimmer av något totalt oviktigt. Jag lever ju! Känn på den tanken liksom.

 

Mina tatueringar

Jag har fyra tatueringar. En som jag själv valt. Tre som man tvingat på mig. Tre prickar. En på höger höft. En på vänster höft. Och en långt ner på magen i mitten. Just uppvaknad efter narkosundersökning på KI meddelade man mig att det inte skulle göra ont. Vad för nåt? Tatueringarna. Tatueringarna? Kan man ta bort dem sedan? Ja men varför skulle du vilja det? Eh?

Att ha cancer i underlivet är en tillvaro av övergrepp. Att rullas runt i korridorer med en kateter och en påse med ditt kiss i handen. Att ha manliga sköterskor pula underlivet fullt med gasbinda för brachy. Det tar aldrig slut. Men tatueringar. Något man inte ens kan försöka glömma. Märkt för alltid för att påminnas.

Trodde jag. Igår när jag duschade hittade jag prickarna. Jag har inte sett dom på flera månader än mindre ägnat dem en tanke. Men där var dom alltså. Jag mindes plötsligt också att jag haft en gigantisk måltavla eller ett sikte målat på magen i tre månader i linje med prickarna. Det användes för att rikta in strålmaskinen. Inga bilder har förevigat det. Men jag tänker på den där Larson serien. Älgen som har en röd måltavla på magen och hans kompis som säger: Nej men fan vilken otur att få  ett sånt där födelsemärke.

Om jag blir friskförklarad är det jag som går raka vägen till tatueraren. Dessa tre prickar ska få bli del av något större och vackrare. De ställde in siktet för att döda tumören. Dom ska belönas. Alla förslag på lämpliga motiv mottages tacksamt.

Att låna andras lycka

Vi sitter på en restaurang på andra sidan sundet. En vän och jag. Det är Valborgshelg och nordiskt ljus och sol. I lokalen spelas lite halvjazziga oldies på precis lagom volym. Its a wonderful world och annat. Allt är gjort i trä och det är högt i tak med bjälkar.Däruppe hänger massor av färgglada julstjärnor i papper och saker som glimmar och glittrar.  Äggröran och pannkakorna i brunchbuffén är ekologiska och lagade med kärlek. Jag gissar att det är just den ingrediensen som skiljer dom så i smaken från den masstillverkade på lyxhotellet igår. Det är helg på Sönderboulevard för den som gillar Thåström. Yngre par med gravidmage, ännu yngre kids med militärjacka full med knappar och pins, äldre damer, en barnfamilj som tar upp det största bordet med åtta platser. Doft av nybryggt kaffe. Hela platsen ångar lycka och harmoni. I mig finns just i det ögonblicket ingen oro eller rädsla. Ingen cancer. Jag har lämnat min kropp och lånar deras lycka.

Barnfamiljen där den minsta lägger en pannkaka på huvet och sprattlar med benen i barnstolen. Gurglar glatt. Pappan som böjer sig över barnet som är numret större och pussar det i tinningen. Bara sådär. Min vän som pratar om roliga och viktiga saker. Jag är i deras lycka.

Ingen avundsjuka att min egen tillvaro aldrig fick vara så med min familj när du var lika gammal Snorpan. Då när jag istället satt med cellgiftsdropp i armen, halvsov på golvet hemma med dig eller var speedad på cortison. Istället en varm känsla i kroppen att världen också kan vara vacker. Inte bara grym och orättvis – utan också underbar. Och jag är tacksam att jag lever och kan få känna så – att det liksom är värt det bara för sådana här ögonblick.