Gråtmild

Inte för att ni läser det här. Ingen av mina vänner har min bloggadress. Tanken för mig var att spara mina ord för min dotter om läkarna inte vinner kampen mot min cancer och att dela med mig till andra anhöriga eller sjuka av mina erfarenheter av sjukdomen och behandlingen. Så många andra underbara bloggare hjälpte mig när det var som tyngst. Men i alla fall här kommer det.

Till mina vänner:

Tack ní envisa människor som tjatade och ringde och ringde trots att jag inte orkade höra av mig och berätta. Ni som bara påstridigt terroriserade mig. Till slut var jag tvungen att svara. Ni som kom från ingenstans eller från det förflutna och bara stod där hur stadigt och självklart som helst. Kollegor som vågade säga att ni älskade mig, barndomsvänner som visade att våra ”skära oss i fingret systrar för alltid”-ritualer när vi var tolv faktiskt betydde något. Det betydde att man utan att ha setts på 15 år hade rätt till ert stöd och er tröst. Ni som följde med mig på läkarbesök, plågade mina läkare med de frågor jag inte fått svar på, höll mig sällskap ändlösa timmar under cellgiftsbehandlingar och skjutsade mig hit och dit. Gamla pojkvänner från gymnasiet som peppade och tröstade. Vänner som mms-bombar med galna barnbilder för att distrahera tankarna. Okända människor på cancertjejers forum som gett råd och stöd och följt mig varje steg på vägen. Som mailat och sagt att ni håller min hand i tanken när jag ligger i magnetkameran. Om ni visste hur fantastiskt viktiga ni varit. Tack. Ett litet ord. Det är allt jag har. Hade jag pengar hade jag lovebombat er med rosor, champagne och diamanter. Må solen alltid skina i era liv. Ni är mina solar när natten är som svartast.