Gråtmild

Inte för att ni läser det här. Ingen av mina vänner har min bloggadress. Tanken för mig var att spara mina ord för min dotter om läkarna inte vinner kampen mot min cancer och att dela med mig till andra anhöriga eller sjuka av mina erfarenheter av sjukdomen och behandlingen. Så många andra underbara bloggare hjälpte mig när det var som tyngst. Men i alla fall här kommer det.

Till mina vänner:

Tack ní envisa människor som tjatade och ringde och ringde trots att jag inte orkade höra av mig och berätta. Ni som bara påstridigt terroriserade mig. Till slut var jag tvungen att svara. Ni som kom från ingenstans eller från det förflutna och bara stod där hur stadigt och självklart som helst. Kollegor som vågade säga att ni älskade mig, barndomsvänner som visade att våra ”skära oss i fingret systrar för alltid”-ritualer när vi var tolv faktiskt betydde något. Det betydde att man utan att ha setts på 15 år hade rätt till ert stöd och er tröst. Ni som följde med mig på läkarbesök, plågade mina läkare med de frågor jag inte fått svar på, höll mig sällskap ändlösa timmar under cellgiftsbehandlingar och skjutsade mig hit och dit. Gamla pojkvänner från gymnasiet som peppade och tröstade. Vänner som mms-bombar med galna barnbilder för att distrahera tankarna. Okända människor på cancertjejers forum som gett råd och stöd och följt mig varje steg på vägen. Som mailat och sagt att ni håller min hand i tanken när jag ligger i magnetkameran. Om ni visste hur fantastiskt viktiga ni varit. Tack. Ett litet ord. Det är allt jag har. Hade jag pengar hade jag lovebombat er med rosor, champagne och diamanter. Må solen alltid skina i era liv. Ni är mina solar när natten är som svartast.

Medlemsträff Ung cancer

Flera gånger i rad har jag missat träffarna. Kanske lite tänkt att jag inte behöver dem. Varje gång har jag ångrat mig. Suttit på ett fik någonannastans samma tid med andra människor och undrat varför jag gick dit. Att få dela tankar och ord med dem som levt igenom samma helvete är ovärderligt. Men att människor jag knappt känner är de som förstår mig bäst kan vara svårt att greppa. Kanske är det därför jag inte kommit iväg. Jag vill ju tro att de jag växt upp med, älskat med, varit nära så länge är de som förstår mig och kan stötta mig bäst. Men oftast blir jag bara arg. Eller vet inte var jag ska börja för att då dem att förstå hur jag resonerar. Mina slutsatser och idéer kanske låter bizarra om man inte tampats med döden, jag vet inte. Men jag är trött på att förklara. Jag vill bara börja prata direkt. Så ikväll kommer jag!

Bus

Snöslask i stan. Surar först men när jag kommer ut och den vita snön bländar mig så det gör ont i ögonen tycker jag det är en spännande känsla och gillar läget. Passerar Skanstullsbron och tittar ned mot Badmintonstadions gröna tak som är snötäckt. Gårdagens basistfunderingar kommer tillbaka. När din mamma var ung Snorpan, då fanns det något som kallades Rejv. Eller rave hetter det på den tiden. Man samlades på någon undanskymd plats, betalade en biljett och bussades till en ännu mera undanskymd plats där man dansade frenetiskt utomhus till ljudet av technomusik och till blinkande lampor. Så småningom handlade det väldigt mycket om droger och annat knark men på min tid var vi många som lite nördigt kallade oss för Straight edgare (om någon minns). Ett kryss på handen som betydde nej till droger, cigaretter, sprit, kött och skinnkläder och annat ondskefullt. Ja till livet, festen, dansen och glädjen. På våren brukade vi trampa upp tid och plats för nästa rave på badmintonstadions tak. Våra fotspår i snön plattade till stora bokstäver: Rave 23/4 23-06 Anemon. Typ. Det var ju liksom innan internet…Ingen verkar lämna meddelanden på taket längre.

På morgonen tog man sig hem. Röklukt från rökmaskinerna i håret, lite lomhörd, ont i fötterna. Sittandes på Gullmarsplan där man väntade på bussen hem tillsammans med morgonpendlarna. Den där tiden vid 5.30 när man får se alla märkliga fordon som rullar nattetid i t-banan. Den där tiden när man pratar lite högre än vad man tror för att det piper i öronen. Då när håret ligger stripigt och klistrat mot pannan och ögonen är blanka av trötthet och upphetsning. Vilken natt! Hur kan dom där andra bussåkarna slösa bort sina liv på att gå till jobbet och ha tråkiga kläder varje dag? Så ska jag aldrig bli.

På morgonpendeln tittar jag mig omkring om jag kan se dom som är på väg hem istället för till jobbet. Ibland ser jag någon rödögd själ med lite för fina kläder och för obekväma skor för den tidiga timmen. Tovigt hår och på väg hem för att sova efter en bus-natt. Tänk på att stoppa ner ett par gympadojor i väskan Snorpan. Och kanske en mössa.

En teori om basister

Det är fredagkväll och min bästa vän har bett mig följa med på en spelning. Det är en annan vän som har ett band och dom ska spela i en källare någonstans på Söder. Jag är egentligen för trött men din pappa tyckte jag skulle gå ut en sväng. Det regnar ute och det är så kallt att jag skakar när jag rundar hörnet nere vid Bergsundsstrand längs med vattnet. Bandet är lite ostämt men det är varmt och det är ganska roligt. Det var länge sedan jag var på en konsert. Jag spanar mot basisten av gammal vana. Jodå. Basisten är som vanligt coolast. En snabb huvudräkning och jag kan konstatera att majoriteten av mina romanser eller pojkvänner varit just basister. Jag vet inte om alla tjejer går igenom en sån fas i livet att de hänger med killar som gör musik av nåt slag. Men om du gör det Snorpan så ska jag berätta en hemlighet. Basisten är den man ska satsa på.

Basisten är den coola killen som står lite på sidan, en halv rad bakom frontfiguren. Det är han som har gitarren sådär lågt och ser lite lagom koncentrerad och nonchalant ut men som håller ordning på dom andra. Han som har tillräckligt bra självförtroende för att inte slåss om rampljuset utan vet att han behövs ändå. Han som inte har ett sådant bekräftelsebehov att han måste åma sig vid mikrofonen. Han är snygg men inte sådär sökt stylad. Och han är garanterat den snällaste. Många tjejer hänger med killar i band som inte är så himla schyssta. När du blir stor är det säkert lite fler tjejer som har band men när jag var ung var det verkligen inte så ska du veta. Kanske har du ett band? Då hoppas jag att du blir basist.

Påsk

Förra påsken var inte så kul. Åt en sådan där frosserimiddag hos mamma och pappa på skärtorsdagen. I bilen på vägen hem mullrade det betänkligt i magen. Sprang in och uppför trapporna istället för att vänta på hissen. Spenderade resten av påskhelgen på toaletten. Strålningsskadorna hade etablerats. Ångkokt ris, vitt bröd och avakado i 3 månader följde. Ibland kunde magen klara smör på mackorna och lyckan var stor. Oftast gjorde den inte det.

I år ska jag äta bergis femtio ägg och tio kilo godis. Chips, löjrom och lax. Allt som kommer i min väg för att kompensera. Eller kanske ska jag inte det. Kanske har jag då låtit cancerjäveln ändra mig och styra mitt beteende. Jag är ju faktiskt inte ens sugen på nåt godis. Man behöver inte göra saker bara för att man kan. Man kan bara vara vanlig.

Hade en skitdag på jobbet igår. Gubbväldet strikes back liksom. Men på kvällen när jag kröp ner i din säng Snorpan, eller knölade ner mig i den gamla kökssoffa som är din nya säng, rann allt av mig. När jag var liten sov jag i den soffan hos mormor och morfar när jag hade skollov. Den var blåmålad innuti och jag brukade låtsas att den var en båt och att jag och alla mina nallar var ute på havet. Samma lugn när jag kryper ihop brevid dig nu. I vår lilla båt. Jag får fortfarande plats om jag böjer benen. Tryggheten – och kontrasten till den skräck jag levde i förra året såhär dags går inte att begripa.  Båten flyter. I tre månader flyter den helt säkert. Det där onda i magen på tumörplatsen igår var bara gaser efter för mycket lök. Visst?

En exakt vetenskap

Jag vet precis hur stor skuggan av dina ögonfransar är på din kind när du blundar, och precis hur mycket mindre den är när du öppnar dina ögon. I mörkret när du ska somna har jag lärt mig det.

Jag vet precis när du är hungrig, till och med innan du själv vet att det är därför du snubblar och tappar det du håller i.

Jag vet precis vilken tröja du helst vill ha på dig imorgon. Det är den randiga som mormor köpt.

Jag vet precis hur högt upp på kylskåpsdörren du når så att jag kan sätta de ömtåliga magneterna högre upp och de mindre ömtåliga så att du kan nå dem.

Jag vet precis hur mycket tyngre din kropp blir i mina armar när du somnat.

Ingenting kan du gömma eller dölja för mig. Just nu. Det blir förstås annorlunda sedan. Men just nu är du min lilla bebis fortfarande.

Tre månaders sinnesro efter ett bra besked på Radiumhemmet. Vi har flyttat. Inte för att vi har råd  men för att det är nu banken ger oss ett lån. Om jag får ett återfall och det snart är slut vill ingen låna oss några pengar.

Sedan blev det inga pengar kvar. Jag ville köpa de där fina gardinerna med broccoli – du kallar det för krokodiler men det är inte riktigt samma sak. Men pengarna räcker inte just nu. Du har fått ett eget rum och jag ville så gärna göra det sådär fint och fixat som i tidningarna. Mormor har sytt en gräslig gardin med några himla humlor på. Den är skitful tycker jag. Men vi har inte pengar till den andra. Och du gillar säkert humlor eller hur?