Livslukt

Hon går framför mig i korridoren på jobbet. En ung kvinna som jag inte känner eller sett förut. Hon luktar kokos och vanilj och luktar så gott att jag vill gå närmare. Borra in ansiktet i hennes hår och ta ett djupt andetag. Det gör jag förstås inte. Jag har ju cancer – inte en psykisk sjukdom. Men doften ropar semester, bad, sand och en tid utan bekymmer. Tiden före cancern.

Jag tänker att detta är ett sånt där ögonblick man ska stanna och andas och vara glad att man lever. Uppmärksamma det lilla. Det som vore totalt oväsentligt om man visste att man snart skulle dö. Men det som i vardagen kan vara fint eller roligt om man inte oroas för sitt liv.

Jag hoppas jag får ta dig med till stranden långt borta Snorpan. Något år innan du föddes låg jag där och såg pappor leka med sina barn i vågorna och önskade att jag var på samma plats i livet. Kanske är vi snart där tillsammans?