Good to go

Det spygröna väntrummet igen. Jag kommer aldrig vänja mig. Min läkare tar emot. Hon är så solbränd att hon ser absurd ut bland oss glåmiga patienter och mot sin vita läkarrock. Kul att hon fått ha semester. Det förtjänar hon förstås. Men mitt återbesök blev uppskjutet två veckor.

Hon frågar om det är ett av mina mellannamn som är mitt förnamn. Nej jag heter inte så. Hon frågar hur det går för min son i skolan. Jag säger att du, min lilla dotter, just börjat dagis. Social skills har aldrig varit hennes grej. Men jag är nöjd om hon kan cancer med större precision och det kan hon.

Hon börjar med att fråga hur jag mår. Jag har lärt mig att inte svara ärligt på den frågan. Då erbjuder hon bara antidepressiva mediciner. Fastän det nog är en normal känsla att vara rädd och må dåligt när man har cancer. Men jag har inte lust att ljuga och glättigt svara bra så jag säger: ja det är jag ju här för att du ska tala om det för mig. Ja men resten då? Allt beror ju på vad undersökningen idag visar, svarar jag. Jag frågar istället om blodprovsresultaten för att rädda henne ur knipan. Hon suckar lättad och drar igenom dessa. Men, du vet det här med cancer är ju inget man bara kommer över snabbt säger hon sedan. Jag vill verkligen inte prata med henne om detta och klipper av genom att säga att jag har min kurator och Ung cancer och alla fina människor jag mött där. Jag vet att ett samtal med henne om hur min stackars själ mår är döfött. Jag har suttit där och bölat, skakat, gråtit och frågat och försökt få svar utan framgång. Hon har bara erbjudit mer mediciner.

Undersökningen går bra. Inget ser oroande ut. Hon sätter handen på min mage och klämmer. Ja, här känner man den lilla livmodern så fint. Jag är inte alls beredd på knivhugget i mitt hjärta. Det gör så ont när hon säger ordet livmoder så jag vill börja störtgråta. Jag har ingen aning om varför. Känslan är en känsla av tacksamhet att jag har den kvar. Att jag sluppit sargande operationer. Den är en av sorg att mitt stackars livgivande organ varit så sjukt. Att platsen du växte på Snorpan är strålad och plågad och platsen för en döende tumör. Det känns så sorgligt bara.

Jag blir inte sådär glad av beskedet som jag alltid tror att jag ska bli. Jag blir lättat förstås. 3 månader frisk tid! Men bara 3 månader. Ett dåligt resultat däremot är kroniskt och för alltid. Fast ändå för en kort tid. Det är verkligen inte rättvist.