Vår

Jag har alltid hatat våren. Nu är det sagt. Människor brukar bli upprörda när man säger sådant Snorpan men nu vet du att din mamma kände så. Och att du är helt normal om du känner likadant. Man förväntas känna någon sorts sprittningar i kroppen och vara fylld av förväntan. Ja en massa förväntan och kanske är det just därför jag inte gillar det. Hösten har alltid varit min grej. Det känns som om saker börjar om på nytt, man är utvilad, solbränd och nöjd och redo att ta nya tag liksom. På våren är man blek, glåmig och trött efter vintern och långt ifrån den där pigga sprittande människan man förväntas vara.

Förra våren var ju dessutom en bottennotering utan dess like. Cancer, taxi, cellgift, cancer, strålning, taxi. Sådär höll det på. Jag minns nästan ingenting. Ibland får jag ångst och tänker att jag var en frånvarande mamma dessa så viktiga månader för dig. När du lärde dig sitta, stå och sen gå. När du lärde dig äta själv, säga mamma och krypa. Min kurator säger att jag minns fel. Att jag inte alls var frånvarande utan tvärtom ägnade mig åt att gnugga mig på dig så mycket jag kunde. Men hon säger också att jag var mycket mycket olycklig och rädd och att det finns mekanismer i hjärnan som gör att man glömmer perioder av sitt liv för att det är för smärtsamt. Så jag har frågat din pappa och mammorna vi hängde med hur det egentligen var. De minns att jag var med. Och att du och jag var tillsammans jämt, förutom de där timmarna varje dag på sjukhuset.

Nu är det dags igen. Hörde en envis koltrast i morse och i lördags kunde jag se krokodilerna och elefanterna på din pyjamas i sovrummet när solen färgade dig ljust persikofärgad med de första strålarna. Iskockorna smälter under mina fötter på perrongen. Den är här. Snälla snälla låt det bli en sån där vår som andra människor yrar  om. Vårkänslor, värme och hopp. Jag vänder magen mot solen som en lemur på Skansen och värmer mig.