Livslukt

Hon går framför mig i korridoren på jobbet. En ung kvinna som jag inte känner eller sett förut. Hon luktar kokos och vanilj och luktar så gott att jag vill gå närmare. Borra in ansiktet i hennes hår och ta ett djupt andetag. Det gör jag förstås inte. Jag har ju cancer – inte en psykisk sjukdom. Men doften ropar semester, bad, sand och en tid utan bekymmer. Tiden före cancern.

Jag tänker att detta är ett sånt där ögonblick man ska stanna och andas och vara glad att man lever. Uppmärksamma det lilla. Det som vore totalt oväsentligt om man visste att man snart skulle dö. Men det som i vardagen kan vara fint eller roligt om man inte oroas för sitt liv.

Jag hoppas jag får ta dig med till stranden långt borta Snorpan. Något år innan du föddes låg jag där och såg pappor leka med sina barn i vågorna och önskade att jag var på samma plats i livet. Kanske är vi snart där tillsammans?

A-brunnar

Jag är tydligen inte den enda cancerpatienten som satt tilltro till V- och A-brunnarnas magi för att bli frisk. Emma på http://livmordet.blogspot.se/ gör likadant. Men med tanke på hur många A-brunnar jag undvikit i mitt liv och hur många V-brunnar jag trampat på börjar jag tro att det är tvärtom.

A står kanske inte alls för: As-stor cancertumör, apmycket otur och allvarlig diagnos. Istället är det V som betyder: värsta jävla tumören, vidriga cellgifter och vansinnigt ont. Jag tänker nu satsa på bara K-brunnar. Någon som vet vad som händer mig då?

 

Good to go

Det spygröna väntrummet igen. Jag kommer aldrig vänja mig. Min läkare tar emot. Hon är så solbränd att hon ser absurd ut bland oss glåmiga patienter och mot sin vita läkarrock. Kul att hon fått ha semester. Det förtjänar hon förstås. Men mitt återbesök blev uppskjutet två veckor.

Hon frågar om det är ett av mina mellannamn som är mitt förnamn. Nej jag heter inte så. Hon frågar hur det går för min son i skolan. Jag säger att du, min lilla dotter, just börjat dagis. Social skills har aldrig varit hennes grej. Men jag är nöjd om hon kan cancer med större precision och det kan hon.

Hon börjar med att fråga hur jag mår. Jag har lärt mig att inte svara ärligt på den frågan. Då erbjuder hon bara antidepressiva mediciner. Fastän det nog är en normal känsla att vara rädd och må dåligt när man har cancer. Men jag har inte lust att ljuga och glättigt svara bra så jag säger: ja det är jag ju här för att du ska tala om det för mig. Ja men resten då? Allt beror ju på vad undersökningen idag visar, svarar jag. Jag frågar istället om blodprovsresultaten för att rädda henne ur knipan. Hon suckar lättad och drar igenom dessa. Men, du vet det här med cancer är ju inget man bara kommer över snabbt säger hon sedan. Jag vill verkligen inte prata med henne om detta och klipper av genom att säga att jag har min kurator och Ung cancer och alla fina människor jag mött där. Jag vet att ett samtal med henne om hur min stackars själ mår är döfött. Jag har suttit där och bölat, skakat, gråtit och frågat och försökt få svar utan framgång. Hon har bara erbjudit mer mediciner.

Undersökningen går bra. Inget ser oroande ut. Hon sätter handen på min mage och klämmer. Ja, här känner man den lilla livmodern så fint. Jag är inte alls beredd på knivhugget i mitt hjärta. Det gör så ont när hon säger ordet livmoder så jag vill börja störtgråta. Jag har ingen aning om varför. Känslan är en känsla av tacksamhet att jag har den kvar. Att jag sluppit sargande operationer. Den är en av sorg att mitt stackars livgivande organ varit så sjukt. Att platsen du växte på Snorpan är strålad och plågad och platsen för en döende tumör. Det känns så sorgligt bara.

Jag blir inte sådär glad av beskedet som jag alltid tror att jag ska bli. Jag blir lättat förstås. 3 månader frisk tid! Men bara 3 månader. Ett dåligt resultat däremot är kroniskt och för alltid. Fast ändå för en kort tid. Det är verkligen inte rättvist.

 

Vår

Jag har alltid hatat våren. Nu är det sagt. Människor brukar bli upprörda när man säger sådant Snorpan men nu vet du att din mamma kände så. Och att du är helt normal om du känner likadant. Man förväntas känna någon sorts sprittningar i kroppen och vara fylld av förväntan. Ja en massa förväntan och kanske är det just därför jag inte gillar det. Hösten har alltid varit min grej. Det känns som om saker börjar om på nytt, man är utvilad, solbränd och nöjd och redo att ta nya tag liksom. På våren är man blek, glåmig och trött efter vintern och långt ifrån den där pigga sprittande människan man förväntas vara.

Förra våren var ju dessutom en bottennotering utan dess like. Cancer, taxi, cellgift, cancer, strålning, taxi. Sådär höll det på. Jag minns nästan ingenting. Ibland får jag ångst och tänker att jag var en frånvarande mamma dessa så viktiga månader för dig. När du lärde dig sitta, stå och sen gå. När du lärde dig äta själv, säga mamma och krypa. Min kurator säger att jag minns fel. Att jag inte alls var frånvarande utan tvärtom ägnade mig åt att gnugga mig på dig så mycket jag kunde. Men hon säger också att jag var mycket mycket olycklig och rädd och att det finns mekanismer i hjärnan som gör att man glömmer perioder av sitt liv för att det är för smärtsamt. Så jag har frågat din pappa och mammorna vi hängde med hur det egentligen var. De minns att jag var med. Och att du och jag var tillsammans jämt, förutom de där timmarna varje dag på sjukhuset.

Nu är det dags igen. Hörde en envis koltrast i morse och i lördags kunde jag se krokodilerna och elefanterna på din pyjamas i sovrummet när solen färgade dig ljust persikofärgad med de första strålarna. Iskockorna smälter under mina fötter på perrongen. Den är här. Snälla snälla låt det bli en sån där vår som andra människor yrar  om. Vårkänslor, värme och hopp. Jag vänder magen mot solen som en lemur på Skansen och värmer mig.