MMS

Tillbaka i skitvåren 2011. Står i snålblåsten utanför Radiumhemmet och väntar på ett dörren ska öppnas och jag kan bli inskriven för brachy. Bzz bzz säger det i telefonen. Det är ett MMS från S. En bild på hennes son som är 2 år. Han sitter på en stol med en bulle lika stor som sitt huvud och ett leende lika brett som han är hög. ”Bulle är gott” står det i meddelandet. Mitt frusna stela hjärta blir varmt som smör i solsken. Världen är inte bara ond och ful.

En annan dag sitter jag i taxin som vanligt på väg till Blå porten och strålningen. Det är sol utanför rutan men i mig är allt svart. Det knarrar på lädersätena och jag har inte ätit på flera dagar för magen kan inte behålla maten. Jag är hungrid och suger på en ljummen näringsdryck. I väskan ligger en brun handduk om olyckan skulle vara framme. Jag hatar varje sekund av min resa som sniglar sig fram genom bilköerna. Färdjänsten får inte köra tunnel och essingeled fastän det bara tar 20min då. Det är 11km. Färdtjänsten får bara köra sträckor som är 10 km med sjukresekort. Så istället segar vi genom innerstan. Det tar oftast runt 50min. Tack alla ni mänskliga taxichaffisar som struntar i detta rubbade påhitt och kör den snabba vägen i alla fall med oss sjuklingar som dessutom ofta är illamående redan innan vi sätter oss i bilen. (Om ni tog bort era Wunderbaums skulle vi må ännu bättre…) Bzz bzz i fickan. S skickar ett MMS med bilder på båda barnen. Det är en kort film. Dom äter soppa. Eller simmar i soppa eller vad man ska kalla det när en en 2-åring och en 9-månaders sitter i varsin stol med varsin sked och tallrik och försöker äta soppa. Dyngsura. De fnittrar hysteriskt. Två solar i mörkret.