Karolinska

Jag sätter ner foten på marken utanför bussdörren. Schwoooom. Pang. Fötterna försvinner under min kropp och jag landar på sidan på den glashala trottoaren. Aj. Knät blöder och handen är skrapad. Ingen vidare start på besöket på Radiumhemmet. Men den här gången ska jag bara träffa min kurator. Jag behöver inte ha en klump i magen. Men tydligen ett sår på knät istället.

Inne på Radiumhemmet tittar jag på sällskapen jag möter. Vem av dem är det som har cancer? Kanske hon? Eller hennes mamma som går brevid? Alla ser lika friska som jag gjorde när jag fått mitt fruktansvärda diagnos. Att man är sjuk i cancer syns oftast först när man fått sina cellgifter ett tag och börjat bli frisk. Eller när man är så sjuk att sjukdomen vunnit. Min kurator säger att jag är en viss typ av patient. Den typen som ser sanningen i vitögat. Vi pratar om folks envisa tjat om att cancerdiagnosen kan leda till något bra. Skit folk säger för att trösta sig själva. Skit som inte är ett skit sant för mig och många andra. En myt som sprids med filmer och berättelser om ”någon man känner”. Man vill ju så gärna tro att allt ont kan föra något gott med sig. Min kurator säger att många som varit sjuka också säger så. Ibland som ett försvar för att man inte kan hantera det oförklarligt jobbiga man varit med om. För att hitta en förklaring eller något rimligt. En tröst. Jag vägrar trösta mig med osanning.

Visst har jag blivit annorlunda men just nu kämpar jag för att återgå till mitt vanliga jag. Inte superstarka jag som klarar allt och som kämpar. Eller vaddå kämpar? Jag har inte gjort någonting. Det är läkarna på radiumhemmet som kämpat mot min cancer. Jag har kämpat med tankar – inte med sjukdom. Jag kan inte rå på cancern överhuvudtaget. Det kan bara strålmaskinerna och de magiska cellgifterna.

Jag saknar mitt mer tålmodiga och slöa jag som inte känner sig stressad över att vilja hinna med en massa saker innan jag dör. Som att du ska ta studenten, lära dig prata (i omvänd ordning), cykla, och köra bil. Eller åka slalom, äta ostron och vad annat strunt jag känner att jag plötsligt måste prova innan det är för sent.

Jag vill bara kolla på dåliga serier på tv och känna mig nöjd med det. Inte stressad över att jag borde gjort något viktigare med dessa timmar.