Jordgubbar

Plötsligt sitter jag där och är lycklig. Och jag blir ännu lyckligare av att jag faktiskt sitter där och är rakt igenom lycklig. Att jag inte missar att känna efter. Du Snorpan sitter på golvet med ett par korviga strumpbyxor och en tröja som är lite blöt. Du har lekt med vattenkranen i köket när vi lagade mat. Vi leker med dina träleksaker. En liten wokpanna med majs, morötter och fänkål (av alla grönsaker…). Och en tårta med jordgubbar och kiwi. Jordgubbarna har ett litet blad av filttyg. Du viftar med den på golvet och vill att vi ska snurra den. Jag har kommit på att jordgubbarna går att använda som snurror. Ut över golvet slamrar jordgubben. Spinner runt över parketten och du tjuter av skratt och jagar den. Jag sätter igång nästa jordgubbe. I bakgrunden spelar vi barnsånger om krokodiler och koalor. Kramiga koalor.

Jag tänker att jag är så galet lyckligt lottat som får vara med om det här. Och jag tänker inte: det är så galet orättvist att jag inte vet om det här får fortsätta med det här. År ut och år in. Att jag istället vet att jag har fått cancer och att mina dagar kanske är räknade. Jag tänker inte heller att det därför bäst att passa på att njuta. Nej så tänker jag inte. Jag minns hur jag när du var jätteliten, bara några veckor gammal – några månader innan jag fick min diagnos, satt i soffan i vardagsrummet medan du sov. Jag satte handen på magen och bara kände hur kärleken till mitt barn rent fysiskt bara växte inom mig. Större och större ju mer jag lärde känna dig. Hur jag i ögonblicket tänkte vilken tur jag haft som fått dig. Annars skulle jag aldrig fått veta hur det kändes att älska ett barn. Cancern har inte lärt mig ett dugg. Jag visste så väl att uppskatta allt jag hade. Långt innan den jäveln försökte ta det ifrån mig.