Jim Beam

Sitter i en bar med en kollega, C som varit med mig på de flesta cellgiftsbehandlingarna. Hon har också haft en jobbigt år. Vi ska fira att 2011 äntligen är slut. Vi beställer några obskyra drinkar. Det är onsdag och klockan är strax efter fem. Vi är i princip ensamma i baren. Vi är på Söders hjärta. Som många gånger förut. Fast det var en annan tid då. Vi tittar på spritflaskorna på hyllan och utbyter minnen. Senast jag drack Jim Beam var när jag och två överförfriskade baltiska tjänstemän från EU-kommissionen skulle eskortera mig hem till mitt hotell i Bryssel. En genväg över botaniska trädgården verkade av någon anledning lämplig. Av samma skäl var en flasa JB i min hand en utmärkt färdkost. Vuxna människor fulla som ägg som klänger över staket och taggtråd och kutar över det fuktiga iskalla gräset. En Litau utan skjorta, en klunk sprit och sen vidare genom natten. Väl framme vid hotellet blir jag mig själv igen och lyckas nyktra till så mycket att jag kan få hotellportiern att tro att jag bor där, samt att avhysa mina kumpaner med motiveringen att jag precis stött på dem utanför entrén. Det är taskigt jag vet. De har följt mig hem för att min vän somnat i deras soffa och jag inte bör gå ensam i mitt halvt redlösa tillstånd. Men jag vill inte ha efterfest längre. Jag vill sova. In i hissen upp i värmen. Dagen efter vaknar jag klockan två på eftermiddagen. Torr i halsen som ett grustag och ett huvud tungt som sten. Jag är klar med allt det där. Jag är nog vuxen nu. Jag var visst bara tvungen att kolla.

Sprit kan vara roligt Snorpan. Men se till att inte vara ensam.