Finns det någon kvar som läser? Snuva, snuva, hosta, VAB. Ungefär så har veckorna sett ut. Nu är din Pappa utomlands några dagar Snorpan så nu är det jobb, snuva, hosta på natten som gäller. Men jag klagar inte. Ingen cancer igår och ingen imorgon.

Var och testade skidorna igen. Förra året var de precis efter skidresan som jag fick min diagnos. Tittar ut över skidbacken utanför fönstret på skidanläggningen. Nu börjar vi om. Gör om – gör rätt. Den här gången blev det inte bara längd utan också lite utför. Det har jag inte gjort sedan gymnasiet. Det är 17 år sedan. Men enligt devisen nu eller aldrig – du vet aldrig när cancern knackar på dörren slänger jag mig ut i pisten under vägledning av ski-bum-onkeln. Det går ganska bra. Men min själ är en längdåkarsjäl. Trots svettiga uppförsbackar, bakhalt och mamma och pappa som två prickar långt där framme. Trots gråt, sura apelsiner och ingen som väntar och säkert lite skoskav är det dit jag dras som vuxen. Fraset av stavarna. Den där förhöjda tystnaden när allt är vadderat i snö. Vita gnistrande garnar och spår. Kittlar i magen utför. Jag lever!!!

Mer om skidor kan man läsa på http://livmordet.blogspot.com/ . Emma har samma skit som jag. Hon ska köra Vasaloppet i kampen mot cancer. 1 kr/meter kostar det att hjälpa till och pengarna går till Ungcancer. Kom igen nu – vi kämpar tillsammans! För oss, för våra barn – dom vi har – dom vi kanske måste lämna och dom vi aldrig fick.