Persikor

Din fjuniga kind mot min. Som en varm mogen persika. Du är så len och mjuk och det känns som om bröstet ska explodera av all värme som växer där inne när du är nära. Jag försöker att ge dig all den trygghet och kärlek jag har nu för att om jag inte får finnas kvar finns det ingen mamma som kan fylla på. Men just nu är det faktiskt mest Nej.

Men det är för ditt eget bästa. Det kallas att sätta gränser.

Nej du får inte fler jordgubbar även om du kastar dig på golvet och skriker hysteriskt. (Jösses unge, att vi köpt jordgubbar i februari är redan det att gå över gränsen för hur mycket man får skämma bort sitt barn).

Nej du får inte spela mer Toca Boca på Ipaden. (Ingen vet ännu hur farligt det är med småbarn som spelar spel men bara det faktum att du blir helt besatt oss att det inte är nyttigt.)

Och nej det är inte ok att skrika och bråka så fort mamma eller pappa försöker att luta sig mot kuddarna när du är i vår säng. Du får gärna sova med oss – det är inte det. Och du får gärna sova PÅ oss om du nu måste. Men vi måste få luta oss på något. Vi kan inte sitta upprätt i 12 timmar (det är så länge du brukar sova).  Och den här övernaturliga kraften att – trots att du inte ändrat läge det minsta – känna av att vi lutar nacken mot sänkanten – den hoppas jag är något som precis som den där dykreflexen bebisar har – VÄXER BORT!

Love U to bits Snorpan!

 

U snooze U loose

Hänger med waranfolket igen nere på vårdcentralen för blodprovet inför återbesöket snart. Pensionärerna känner alla varandra och är uppe med tuppen för att blockera kön för oss som har ett jobb att gå till. Även om de har hela dagen på sig. Sen tänker jag att de kanske känner sig lika stressade som jag? Om man vet att ens dagar kanske är räknade  – om det sen beror på cancer eller bara ålder, vill man väl klara av såna trista saker så snabbt som möjligt för att sen få vara fri hela dagen?

Jag är nummer tre i kön egentligen. När dörren öppnas tar dock den lilla tanten som var nummer 1 ett helt gäng nummerlappar och delar ut till de andra gamlingarna. Jag blir således nummer 6 istället. Jag har sovit dåligt i natt för du har haft feber Snorpan. Du blev alldeles tokig, nästan som om du var full och yrade. Men i morse vaknade du pigg och frisk. Jag var emellertid helt utslagen av trötthet. När det är dags för nummer 2 har den farbrorn gått på toaletten. Sköterskan ropar på nummer 3 istället men han har vandrat iväg med sin rollator till andra änden av korridoren och hasar fram i snigeltempo. Nummer 4 svarar inte. Sköterskan tittar på min nummerlapp och säger det numret. Det mest smärtfria sticket på evigheter i armen. Kanske har ärrbildningen på mina kärl försvunnit? Eller så hittade hon bara den enda kvarvarande platsen där ingen stuckit än. Hur som helst. Smärtfritt.

Jag går ut i korridoren och möts av en samling waranmänniskor som skramlar med sina rollatorer. U snooze U loose. Jag är snabbare än ni!

MMS

Tillbaka i skitvåren 2011. Står i snålblåsten utanför Radiumhemmet och väntar på ett dörren ska öppnas och jag kan bli inskriven för brachy. Bzz bzz säger det i telefonen. Det är ett MMS från S. En bild på hennes son som är 2 år. Han sitter på en stol med en bulle lika stor som sitt huvud och ett leende lika brett som han är hög. ”Bulle är gott” står det i meddelandet. Mitt frusna stela hjärta blir varmt som smör i solsken. Världen är inte bara ond och ful.

En annan dag sitter jag i taxin som vanligt på väg till Blå porten och strålningen. Det är sol utanför rutan men i mig är allt svart. Det knarrar på lädersätena och jag har inte ätit på flera dagar för magen kan inte behålla maten. Jag är hungrid och suger på en ljummen näringsdryck. I väskan ligger en brun handduk om olyckan skulle vara framme. Jag hatar varje sekund av min resa som sniglar sig fram genom bilköerna. Färdjänsten får inte köra tunnel och essingeled fastän det bara tar 20min då. Det är 11km. Färdtjänsten får bara köra sträckor som är 10 km med sjukresekort. Så istället segar vi genom innerstan. Det tar oftast runt 50min. Tack alla ni mänskliga taxichaffisar som struntar i detta rubbade påhitt och kör den snabba vägen i alla fall med oss sjuklingar som dessutom ofta är illamående redan innan vi sätter oss i bilen. (Om ni tog bort era Wunderbaums skulle vi må ännu bättre…) Bzz bzz i fickan. S skickar ett MMS med bilder på båda barnen. Det är en kort film. Dom äter soppa. Eller simmar i soppa eller vad man ska kalla det när en en 2-åring och en 9-månaders sitter i varsin stol med varsin sked och tallrik och försöker äta soppa. Dyngsura. De fnittrar hysteriskt. Två solar i mörkret.

Karolinska

Jag sätter ner foten på marken utanför bussdörren. Schwoooom. Pang. Fötterna försvinner under min kropp och jag landar på sidan på den glashala trottoaren. Aj. Knät blöder och handen är skrapad. Ingen vidare start på besöket på Radiumhemmet. Men den här gången ska jag bara träffa min kurator. Jag behöver inte ha en klump i magen. Men tydligen ett sår på knät istället.

Inne på Radiumhemmet tittar jag på sällskapen jag möter. Vem av dem är det som har cancer? Kanske hon? Eller hennes mamma som går brevid? Alla ser lika friska som jag gjorde när jag fått mitt fruktansvärda diagnos. Att man är sjuk i cancer syns oftast först när man fått sina cellgifter ett tag och börjat bli frisk. Eller när man är så sjuk att sjukdomen vunnit. Min kurator säger att jag är en viss typ av patient. Den typen som ser sanningen i vitögat. Vi pratar om folks envisa tjat om att cancerdiagnosen kan leda till något bra. Skit folk säger för att trösta sig själva. Skit som inte är ett skit sant för mig och många andra. En myt som sprids med filmer och berättelser om ”någon man känner”. Man vill ju så gärna tro att allt ont kan föra något gott med sig. Min kurator säger att många som varit sjuka också säger så. Ibland som ett försvar för att man inte kan hantera det oförklarligt jobbiga man varit med om. För att hitta en förklaring eller något rimligt. En tröst. Jag vägrar trösta mig med osanning.

Visst har jag blivit annorlunda men just nu kämpar jag för att återgå till mitt vanliga jag. Inte superstarka jag som klarar allt och som kämpar. Eller vaddå kämpar? Jag har inte gjort någonting. Det är läkarna på radiumhemmet som kämpat mot min cancer. Jag har kämpat med tankar – inte med sjukdom. Jag kan inte rå på cancern överhuvudtaget. Det kan bara strålmaskinerna och de magiska cellgifterna.

Jag saknar mitt mer tålmodiga och slöa jag som inte känner sig stressad över att vilja hinna med en massa saker innan jag dör. Som att du ska ta studenten, lära dig prata (i omvänd ordning), cykla, och köra bil. Eller åka slalom, äta ostron och vad annat strunt jag känner att jag plötsligt måste prova innan det är för sent.

Jag vill bara kolla på dåliga serier på tv och känna mig nöjd med det. Inte stressad över att jag borde gjort något viktigare med dessa timmar.

 

Jordgubbar

Plötsligt sitter jag där och är lycklig. Och jag blir ännu lyckligare av att jag faktiskt sitter där och är rakt igenom lycklig. Att jag inte missar att känna efter. Du Snorpan sitter på golvet med ett par korviga strumpbyxor och en tröja som är lite blöt. Du har lekt med vattenkranen i köket när vi lagade mat. Vi leker med dina träleksaker. En liten wokpanna med majs, morötter och fänkål (av alla grönsaker…). Och en tårta med jordgubbar och kiwi. Jordgubbarna har ett litet blad av filttyg. Du viftar med den på golvet och vill att vi ska snurra den. Jag har kommit på att jordgubbarna går att använda som snurror. Ut över golvet slamrar jordgubben. Spinner runt över parketten och du tjuter av skratt och jagar den. Jag sätter igång nästa jordgubbe. I bakgrunden spelar vi barnsånger om krokodiler och koalor. Kramiga koalor.

Jag tänker att jag är så galet lyckligt lottat som får vara med om det här. Och jag tänker inte: det är så galet orättvist att jag inte vet om det här får fortsätta med det här. År ut och år in. Att jag istället vet att jag har fått cancer och att mina dagar kanske är räknade. Jag tänker inte heller att det därför bäst att passa på att njuta. Nej så tänker jag inte. Jag minns hur jag när du var jätteliten, bara några veckor gammal – några månader innan jag fick min diagnos, satt i soffan i vardagsrummet medan du sov. Jag satte handen på magen och bara kände hur kärleken till mitt barn rent fysiskt bara växte inom mig. Större och större ju mer jag lärde känna dig. Hur jag i ögonblicket tänkte vilken tur jag haft som fått dig. Annars skulle jag aldrig fått veta hur det kändes att älska ett barn. Cancern har inte lärt mig ett dugg. Jag visste så väl att uppskatta allt jag hade. Långt innan den jäveln försökte ta det ifrån mig.

Jim Beam

Sitter i en bar med en kollega, C som varit med mig på de flesta cellgiftsbehandlingarna. Hon har också haft en jobbigt år. Vi ska fira att 2011 äntligen är slut. Vi beställer några obskyra drinkar. Det är onsdag och klockan är strax efter fem. Vi är i princip ensamma i baren. Vi är på Söders hjärta. Som många gånger förut. Fast det var en annan tid då. Vi tittar på spritflaskorna på hyllan och utbyter minnen. Senast jag drack Jim Beam var när jag och två överförfriskade baltiska tjänstemän från EU-kommissionen skulle eskortera mig hem till mitt hotell i Bryssel. En genväg över botaniska trädgården verkade av någon anledning lämplig. Av samma skäl var en flasa JB i min hand en utmärkt färdkost. Vuxna människor fulla som ägg som klänger över staket och taggtråd och kutar över det fuktiga iskalla gräset. En Litau utan skjorta, en klunk sprit och sen vidare genom natten. Väl framme vid hotellet blir jag mig själv igen och lyckas nyktra till så mycket att jag kan få hotellportiern att tro att jag bor där, samt att avhysa mina kumpaner med motiveringen att jag precis stött på dem utanför entrén. Det är taskigt jag vet. De har följt mig hem för att min vän somnat i deras soffa och jag inte bör gå ensam i mitt halvt redlösa tillstånd. Men jag vill inte ha efterfest längre. Jag vill sova. In i hissen upp i värmen. Dagen efter vaknar jag klockan två på eftermiddagen. Torr i halsen som ett grustag och ett huvud tungt som sten. Jag är klar med allt det där. Jag är nog vuxen nu. Jag var visst bara tvungen att kolla.

Sprit kan vara roligt Snorpan. Men se till att inte vara ensam.

Finns det någon kvar som läser? Snuva, snuva, hosta, VAB. Ungefär så har veckorna sett ut. Nu är din Pappa utomlands några dagar Snorpan så nu är det jobb, snuva, hosta på natten som gäller. Men jag klagar inte. Ingen cancer igår och ingen imorgon.

Var och testade skidorna igen. Förra året var de precis efter skidresan som jag fick min diagnos. Tittar ut över skidbacken utanför fönstret på skidanläggningen. Nu börjar vi om. Gör om – gör rätt. Den här gången blev det inte bara längd utan också lite utför. Det har jag inte gjort sedan gymnasiet. Det är 17 år sedan. Men enligt devisen nu eller aldrig – du vet aldrig när cancern knackar på dörren slänger jag mig ut i pisten under vägledning av ski-bum-onkeln. Det går ganska bra. Men min själ är en längdåkarsjäl. Trots svettiga uppförsbackar, bakhalt och mamma och pappa som två prickar långt där framme. Trots gråt, sura apelsiner och ingen som väntar och säkert lite skoskav är det dit jag dras som vuxen. Fraset av stavarna. Den där förhöjda tystnaden när allt är vadderat i snö. Vita gnistrande garnar och spår. Kittlar i magen utför. Jag lever!!!

Mer om skidor kan man läsa på http://livmordet.blogspot.com/ . Emma har samma skit som jag. Hon ska köra Vasaloppet i kampen mot cancer. 1 kr/meter kostar det att hjälpa till och pengarna går till Ungcancer. Kom igen nu – vi kämpar tillsammans! För oss, för våra barn – dom vi har – dom vi kanske måste lämna och dom vi aldrig fick.