Dysterkvists syster

Alltså nu har det varit lite väl deppigt här ett tag. Å ena sidan lever jag med skräcken och hotet – men å andra sidan har jag nyligen fått bra besked om en döende tumör och inga metastaser. Så fröken Dysterkvist kanske ska släppa fram sin glada syster en stund.

Jag lever!!! Jag har en vanlig förkylning på gång, inget livshotande. Välkommen snoret och halsontet! Jag lagade värsta goda blinisarna till middag idag och magen tålde dem! Snorpan och jag sjöng kareoke framför en barnskiva idag (du sjöng laaabaa laa tiiii laaaa lite hur som helst och jag sjöng rätt låt men på ett annat språk än på skivan – det skulle föreställa Stilla natt om grannarna undrar) och jag skrattade så att jag grät åt Jonas Gardells fåniga twitterbok:

”Ett luciatåg på dagis är fem förvirrade lucior, 8 tomtar, 3 pepparkaksgubbar och inga stjärngossar som sjunger julsånger i doften av barnprutt.”

Så hej näsdukar och rinnig näsa tack för att jag får hänga med er istället för med cellgifter och spyor för ett tag. Åtminstone tills vinterkräksjukan slår till…

Mitt nya onda jag

Vi har fått en ny granne i vårt hus. Han är 25 år. Han har köpt en lägenhet på nedre botten för han är så tjock att han inte får plats i hissen. Han går ut en gång om dagen. Då går han tre meter från porten och sätter sig på bänken framför entrén och röker.

För någon som slåss mot cancer är det provocerande med någon som gör ALLT i sin makt för att förkorta sitt liv. Jag gör ju allt för att förlänga mitt så länge det bara går. Räknar dagar, timmar, månader och minuter tills du fyller 3 Snorpan. Det är det magiska året. Det är från den åldern man tror att människor börjar skapa minnen. Om jag lever så länge kan du ha egna minnen av mig om det inte går vägen nu.

Samtidigt förstår man ju i någon mening att människor kan vara så olyckliga att de inte orkar. Bara kurar ihop sig i soffan med chipspåse efter chipspåse i sin ensamhet. För att livet och människorna behandlat dem illa. Men jag minns hur jag tittade på trasiga människor under min behandling och önskade att jag kunde byta liv med dem. Skulle de ändå slösa bort sina så kunde de få det lilla som kanske fanns kvar av mitt istället. För onda cirklar kan brytas. I det fallet handlar det ju om att hitta en inre kraft och kämpa. Det tar dig inte så långt i kampen mot cancer. Ta och skärp dig vill jag skrika. Gå ett varv runt kvarteret och var glad att ingen annan än du själv hotar ditt liv just nu. Det kommer jag naturligtvis inte att skrika. Även om cancern fått mig att bli lite väl uppriktig mot människor ibland med motiveringen att säger jag det inte nu så blir det aldrig sagt. Men imorgon ska jag säga hej.