Medlemsträff

Jag var på medlemsträff med Ung cancer igår. Det var första gången. Vi sågs på ett café i stan. Hur ska jag hitta dem, undrade jag. Är det ett gäng som inte har något hår? Eller som ser allmänt olyckliga ut? Så ser ju inte jag själv ut så det skulle knappast vara fallet med de andra heller. Förmodligen skulle det vara omöjligt att urskilja dem från övriga cafégäster. Jag vek upp jackan så att min Fuck cancer-pins skulle synas och när jag klev in i värmen såg jag några som kramade om varandra till hälsning. En av dem hade en väska med samma tryck.

Nu efteråt ligger jag och kan inte sova. Tankarna snurrar. Men inte på ett dåligt sätt. En massa intryck, insikter och idéer far runt. Vilka oerhört starka människor. Och vad oerhört orättvist att de tvingas vara så starka och inte bara får vara som alla andra. Vilken värme. Och vad skönt att höra saker jag tänkt och känt komma ur någon annans mun. Att saker jag gjorde var normala för sådana som oss. Att vi alla hade livbojar och kunde sträcka ut till varandra fastän vi just träffats. Bekräftelse och positivt stöd. Och bäst av allt. Ingen som sa: ja men du ska se det ordnar sig. Du som är så ung, det finns ju ingen anledning till att behandlingen inte ska funka, och varför skulle du få ett återfall? Dessa idiotmeningar som människor slänger ur sig för att trösta – främst sig själva. För det är inte sant. Cancer skiter i hur gammal du är. Barn och marathonlöpare dör av cancer. Och ju yngre du är desto fler år har du på dig att få ett återfall som en läkare torrt konstaterade.

Tack ni underbara, starka, människor för att jag får dela mina erfarenheter med er. Jag önskar er all framgång, kämparglöd och tur ni behöver.