Musiken

När jag fick min diagnos slutade jag att lyssna på musik. Allt som var bekant gav mig ångest. En låt med Depeche mode och jag såg mina bekymmersfria tonår dansa förbi i slow motion. Allt hopp, all glädje. Ett liv utan tanke på döden. En låt med Weeping willows eller något annat olyckligt och tårarna forsade. Suede och det där rådjuret jag nästan körde på den där kvällen vid kyrkan. Carola och hur kär jag var i henne när jag var 6 år. Gråt gråt gråt. All musik bannlystes hemma hos oss och i bilen. Jag klev till och med av bussen om radion var på och det kom en låt jag kände igen. Som påminde mig om det liv jag haft. Som var alldeles för kort.

Igår slog jag på radion i bilen och stoppade i en cd med gammal festmusik. Jag tryckte gasen i botten och körde i 110 på 70-rakan på Nynäsvägen med Imperiets ”Var är vargen” på högsta volym. Tänkte att får jag en böter för fortkörning så har jag gjort det också i livet. Bara att kryssa av. Jag grät inte ens när de långsammare låtarna kom.

Plötsligt kan jag tänka på cancern på ett annat sätt. Fortfarande som en del av mig. Som något som hänt och som händer mig. Men inte som något som uppslukar mig. Min första kurator sa att jag kände det som om jag flöt runt på en flotte på vattnet utan riktning innan behandlingen – jag sa att jag önskade att jag haft en flotta för det kändes som om jag sjönk. Slukades av en virvel i vattnet och skrek och sprattlade men det fanns inget att hålla i och ingen som höll i mig. Nu har jag en båt. Sitter stilla i en eka och andas. Sjöblöt – men för tillfället utan tvekan flytandes.

Familjesidorna

Jag läser dödsannonserna i DN varje morgon. Jag scannar namnen för att se om det är någon som verkar ung. Någon Anna, en Åsa eller kanske en Henrik eller en Alexander. Sedan födelseåret. Om jag inte hittar någon som är född hitom 1950 ungefär pustar jag ut. Jag tänker att är man över 60 har man i alla fall hunnit få ganska många år. Hittar jag någon yngre läser jag sist ner i annonsen. Står det något om att tänka på cancerfonden till exempel? Har den jäveln fått en mamma eller en son till? Det är som en ritual. Kan man säga yes – en dag där motståndet segrade eller nej inte en till, så tänker jag att det antingen ger mig hopp eller oroar mig.

I slutet av december fyllde min gamla klasskompis år. Hon skulle fyllt 35 om en dryg vecka. Hon var mamma till två små tvillingar. Jag tror dom var två år när hon gick bort i bröstcancer. Jag tänker på hennes man och och fina barn och hoppas att dom hittat ett sätt att leva med detta eviga sår.

Åsa, jag önskar att det slutat annorlunda.

Åsa, jag saknar dig fastän vi inte setts på så länge förutom på facebook.

Åsa, jag hatar att livet är så orättvist.

När mammor dör,
då förlorar man
ett av vädersträcken.
Då förlorar man
Vartannat andetag:
då förlorar man en
glänta.
När mammor dör,
växer det sly överallt.

Göran Tunström

Bussen igen

Jag anar vissa teman i min tillvaro just nu: köttbullar och kollektivtrafik.

Missar precis bussen i morse. Står ensam kvar vid hållplatsen i småregnet och snålblåsten. Efter ett tag fylls busskuren på. Snart är vi nästan 20 personer men ingen buss i sikte. Min ena sko läcker. Jag valde att inte köpa några nya vinterskor eftersom jag inte visste om jag skulle behöva några. Inlagd på sjukhus med palliativ vård, ja då verkar det onödigt att lägga familjens pengar på ett par oanvända skor. Sedan vände det. Men skoinköpet blev aldrig av. Det är förvånansvärt lite saker men behöver köpa egentligen. Men skor är kanske inte en av dem. Så kommer bussen. Folk armbågar sig framåt och en parant dam pressar mig åt sidan. Jag flyttar mig och hoppar sedan in i bussen längst fram. Det är jättetrångt. Damen tittar surt på mig och säger att det finns nog ingen plats kvar. Du får gå av. Ursäkta? Jag skrattar till och knuffar mig in på plats. Inte nog med att hon tränger sig före mig i kön – hon har sedan mage att säga att det inte finns plats kvar. Jamendåkandujugåavdåkärring! Säger jag inte. Jag är vänlig och generös, jag håller inte på min plats i kön för är det viktigt för folk att trampa över andra så låt dem hållas. Men jag är inte självutplånande. Jag tar ett långt djupt andetag och praktiserar lite profylaxandning. Fungerar även mot inre smärta och ilska. Testa! Jag ler stort och inser at min avsaknad av respons på hennes försök att knuffa mig av bussen är ännu jobbigare än en sur kommentar från mig. Lovebomba världen. Vänd andra och tredje kinden till. Men jag är inte så säker på att det alltid gör världen bättre – ibland blir det liksom ett vapen. Men för din egen skulll Snorpan. Låt dig inte dras med i andras strider och dåliga humör. Titta inåt. Hitta lugnet.

Innan jag sövdes ned inför varje brachybehandling när jag visste att jag skulle vakna med smärtor som jag skulle behöva utstå i 6 timmars morfindimma under behandlingen sa en narkossjuksköterska till mig att jag skulle tänka på något lyckligt ögonblick med dig. Man kan få dåliga drömmar av lätt narkos och massor av ångest om man oroar sig sa hon. Men om man tänker på något bra kämpar kroppen inte emot. Och man drömmer inga mardrömmar. Jag tänkte på dig i mina armar. På när du fnissar och på när vi var på Skansen i vintras. När jag ligger på rygg och har dig på fötterna med utsträckta armar och leker flygplan och du skrattar så du kiknar. På bussen tänker jag på midsommarafton. Du är i min famn och vi dansar kring stången. Vi kan dansa andra hållet andra hållet andra hållet vi kan dansa andra hållet meed! Dragspelet. Ditt skratt när det kittlas i magen. Som i en film. Som i slow motion. Jag lyfter dig över huvudet och snurrar runt. Vi kan dansa andra hållet andra hållet andra hållet. Den gråa arga damen bleknar och blir ett med regndimman utanför bussfönstret. En del av bakgrunden. Inte en del av mitt liv.

Din pappa

Jag tänkte att jag skulle berätta lite om din pappa och min cancer Snorpan. Folk frågar hur han hanterar det och jag vet inte vad jag ska svara. Jag vågar inte ens känna på tanken om det varit tvärtom. Om han varit sjuk och jag stått vid sidan av och inte kunde göra något. Jag hade exploderat tror jag. Han har tagit på sig rollen att vara tramsig och skojig eftersom jag inte orkar. Sedan blir han trött. Oändligt trött. Man pratar om fatigue för cellgiftspatienter men detsamma kan drabba en anhörig. Det är inte bara en fråga om behandling, det är en psykologisk utmattning. Han sover och sover och sover och är lika trött när han vaknar. Han har fått eksem som kliar över hela kroppen. Hans mamma yrar om Aloe verakrämer, allergier och antihistamintabletter som hon ska skicka från Frankrike. Det är nonsens. Saker man håller inom sig kommer ut förr eller senare. Som tårar eller som kliande prickar. Det är en personlighetsfråga. Ibland tänker jag att det är mitt fel att hans liv är så miserabelt nu. Att om vi inte träffats hade han levt ett sorglöst liv någonannanstans. Men så är det inte. Och då hade du inte funnits. Och även om pappa var jättearg för att du rev julgranen i morse så är han väldigt glad att du är där.

Tack

Tack Gud, Tomten, Allah, Snömonstret och Fan och hans moster, men mest av allt läkarna på Radiumhemmet. Tack för att jag fick spendera 24 minuter med att försöka snärja ut två julgransbelysningar från varandra och tycka att det var sjukt jobbigt och irriterande. Efter ungefär 12 minuter kom jag på mig själv med att vara irriterad och arg över något som totalt saknade betydelse. Sladdar och lampor. Inte cancer. Tack! Jag älskar er! Och jag kanske inte ska dricka mer glögg just nu…

Visualisering

Folk som pratar om att man kan övervinna cancer med tankens hjälp. Rövarhistorier om folk vars behandlingar avbrutits för att inget mer fanns att göra och sedan började de med tankens hjälp tillfriskna…ja jag har sagt det förr men det är oerhört provocerande för den som är sjuk. Självklart hjälper positiva tankar till att ge energi och kraft i kroppen. Men att säga att alla mammor som dör i cancer och lämnar sina barn gör det för att de inte tänkt rätt tankar är bara groteskt. Så alla idéer om att rita cancern på ett papper och riva sönder varje morgon som folk föreslagit mig…jag är ledsen men jag tror ni har fel. Och jag har försökt att tro och testa. Inte som ersättning för behandling men för att stärka mig själv. Det funkade inte ett dyft. Visualisering har alltid varit nonsen för mig. Men sen slog det mig att när jag var i behandling spelade jag väldigt mycket Angry birds på din pappas i-pad. Ett fånigt spel där man ska skjuta iväg arga fåglar som krossar gröna sura figurer. Jag brukade föreställa mig att de gröna typerna var cancerceller. De sprängdes i luften och fick blåtiror och jag slutade inte spela en viss bana innan alla dom gröna dött. Såg en sån där grön figur i leksaksaffären – kanske borde köpa en och stampa på varje morgon? Inte för att det hjälper mot cancer men för att det är skönt att göra sig av med agressioner och det finns ju liksom ingen att skylla på när man fått cancer. Förutom på cancern själv.

Dra åt h****** 2011

Varje år brukar jag göra en lista i december på saker jag gjort under året. Den kan innehålla saker som blivit gravid, åkt Inlandsbanan, lagat min första crème brulé, antalet tältnätter (det är en viktig indikator på ett bra år för mig :) ) åkt Vasaloppet osv. Någon sorts bokslut liksom. Men år 2011s lista är inte mycket att hurra för. Diagnostierats med cancer, gråtit 200 liter tårar, lärt mig leva med dödsångest, fått cellgiftsbehandlingar…och inte en endaste tältnatt, ja du fattar. Februari till juni är ett enda stort svart hål. Hela året är utan tvekan det värsta skitår jag någonsin varit med om. 2011 du kan dra åt h****** och jag önskar jag kunde radera dig och dina vidriga dagar ur mitt minne för alltid. Då slog mig tanken att göra en alternativ lista. Att utöva lite förträngning och inte låta cancern få synas i historien. Då blev listan såhär:

2011 var året då…

Snorpan lärde sig att gå

Jag åkte till Island

Vi bilade i Frankrike till Snorpans gammelmormor

Jag stekte mina första köttbullar

Jag fick tillbaka gamla bästa vänner

Snorpan kom springande mot mig och ropade Mamma för första gången

Jag testade yoga

 

Avslutningvis brukar det bli någon form av nyårslöfte eller i alla fall intentioner inför nästa år:

Sova minst en natt i tält

Springa milen på under 50min

Se Snorpans luciatåg på dagis

Sleepless in Stockholm

Du sover dåligt just nu Snorpan. Och mamma och pappa är inte vana. Vi är jättetrötta faktiskt. Du vaknar efter några timmas sömn och snurrar sen runt och korvar omkring – ögonen vidöppna och så håller det på i flera timmar. Vi förstår att vi inte ska gnälla, för det mesta somnar du 19 och vaknar 07 men nu är det nästan två veckor du hållit på såhär. Är det för att du är orolig? Känner du av all anspänning som varit under så lång tid på grund av min cancer? Och nu när vi slappnar av lite är det din tur att känna efter? Eller är det bara en sån där utvecklingsfas dom pratar om? Eller några tänder på gång? Ja det lär vi ju inte få veta…men försök att sova i natt. Snälla.

Julstök

Åt julbord på Ikea igår. Svennigare kan man nog inte bli än med en klisterlapp på tröjan där det står ”julbord IKEA” som indikerar att man får äta hur mycket man vill. Snorpan jättenöjd med klistermärket i alla fall…Regn och slask faller från himlen i stora sjok. Hade det varit kallt hade det varit underbart. Nu är det fyra plusgrader och kolmörkt. Men vem är jag att klaga? Har ju bett till såväl Gud som jultomten, läkarvetenskapen och fan och hans moster om att få vara vid liv och frisk och ha en normal vardag utan dödsångest. Så jag gillar läget! Kom igen slaskstormen! Är det allt du har? Släng in en timmes försening på pendeltåget och en trasig kaffemaskin på kontoret bara! Jag är minsan nöjd ändå!

Eternal sunshine of the spotless mind

Den där filmen med Jim Carrey. Lite larvig men ändå helt underbar. Idén om att man kan ringa ett data-team som kommer hem till en på natten, kopplar upp sig på ens hjärna och raderar alla obehagliga minnen man vill bli av med. Är det någon som har deras nummer? Kan någon hjälpa mig att för evigt utradera minnena av hur cellgifterna som droppar in i min arm tynger mina ögonlock? Kan någon radera minnet av paniken när blodet forsar på toaletten varje dag? Kan någon radera minnet av mig liggandes ihopkrupen, gråtandes av min smärta och min ångest i ett fult plasttält från Ikea  där jag panikslagen håller i Snorpans alla leksaker och skriker att jag vill stanna kvar här? Snälla: radera – delete – erase and rewind. Jag vill inte bära detta elände längre.